I september hade Doris varit hos mig i 1 år, och det är som det brukar vara. En del av mig kan inte fatta att det redan gått 1 år, känns som igår vi skrev över ägarbytet. Och en annan del av mig kan inte fatta att det bara är 1 år, känns som hon alltid gått vid min sida.
Hon kom till mig när det rådde kaos i mitt liv. Min syster hade precis gått bort i cancer och allt i livet var ställt på ända. Jag var ledsen och arg och kände mig så ensam och förtvivlad och trött. Så otroligt trött. Och fylld av en sådan tomhetskänsla. Jag kan fortfarande inte fatta att hon inte finns längre, att jag aldrig igen kommer träffa henne eller prata med henne.
Det var ett relativt snabbt förlöp när vi väl fått konstaterat att hennes cancer var tillbaka, och man håller orken uppe under ett sjukdomsförlopp. Det måste man, man har liksom inget val. Men efteråt vill man bara ramla ihop i en stor hög. Men det går ju inte, för då kommer allt runt omkring som man måste ta tag i, allt det som följer i dödens spår. Allt med begravning, allt med bouppteckning, allt med sortering av bohag, allt med uppsägning av abonnemang osv osv. Det tog liksom aldrig slut. Och sen, sen när det är över skall man vila. Det väntar jag fortfarande på att få göra, över 1 år senare.
Och mitt upp i allt detta kom Doris! Denna glada, charmiga, spralliga, goa, underbara, men också bestämda, kaxiga, ibland väldigt tålamodskrävande pinschertik som behövde ett nytt hem. Visst kände vi varandra innan, annars hade det aldrig blivit aktuellt att ta hand en hund vid den tidpunkten i mitt liv, och visst tänkte jag noga över mitt beslut, men timingen var väl inte den bästa! Fast det beror på hur man ser på det, på ett sätt var det kanske helt fel och på ett annat sätt var det precis rätt.
Helt fel därför att jag var så trött och hade väl inte riktigt haft tid att förbereda mig på livet som hundägare. Och för att det var så otroligt mycket annat som jag var tvungen att prioritera högre just då. Men mest för att man var så ledsen och ur balans. Vilket Doris kände och försökte…. ja, jag vet faktiskt inte om hon försökte ”ta över” eller om hon tänkte att hon skulle skydda mig. I vilket fall som helst var vi inte riktigt överens om vem av oss som var sheriff i stan, om man säger så! Och det tog ju även det mycket kraften och orken, som det var dåligt med från början.
Men hon gav också mycket, så otroligt mycket. Hon är en riktig glädjespridare, min lilla tös. Och hon gav så mycket tröst bara av sin blotta närvaro. Hon fanns där och hjälpte oss genom en jobbig och svår tid. Dels för mig naturligtvis, men kanske ännu mer för min mamma. Jag vet ärligt talat inte hur hon hade orkat genom den pärsen det innebär att förlora en dotter om det inte varit för Doris. Första tiden när mamma inte orkade träffa bekanta eller vara med på alla aktiviteter hon vanligtvis har bokat under veckan, kom hon ner till mig och tog med Doris ut på en promenad varje dag. Och så var folk de mötte nyfikna på Doris och stannade gärna och pratade lite. Människor som mamma inte kände och som inte visste något om vad hon gått igenom. Och ibland är det precis vad man behöver. En kort pratstund med en vänlig främling kan göra mycket i en svår stund. Och då kan man lägga sin sorg lite åt sidan ett kort, kort ögonblick! Och på så sätt kom hon ut varje dag, fick lite frisk luft och fick känna sig behövd, vilket jag tror var viktigt för henne. Att hon blev bemött av en överlycklig Doris varje gång hon kom hjälpte nog också.
Ett djur kan tröst på så många nivåer som vi människor inte når varann. Ibland vet man ju inte hur man skall trösta. Som när mamma skulle återgå till sina aktiviteter och var lite sen till sin kurs. När hon klev över tröskeln avstannade allt samtal, alla vände bort blicken och låtsades som de inte såg henne. Ingen som kom fram och erbjöd tröst eller omtanke. Sånt känns!!! Och det fanns inget jag kunde säga eller göra som kunde lindra den smärtan det medförde. Inte på samma sätt som Doris kunde, bara genom att hon fanns till!
Mamma och Doris är fortfarande bästisar och går ut på promenad tillsammans nästan varje dag. Och Doris har en alldeles speciell plats i mammas (och mitt, naturligtvis) hjärta.
Därför är Doris min vardagshjälte. För att hon hjälpte oss genom en tid som var den värsta i våra liv, och jag vill inte ens tänka på hur vi hade kommit genom vår sorg och smärta utan henne. Om man nu någonsin kommer igenom det. Men det känns faktiskt lite som om hon ”räddade” min mamma. Det behöver inte vara en fysikt hjälteinsatts, det kan lika gärna vara en känslomässig. Och, som i Doris fall, en helt omedveten handling.
Jag erkänner att jag ibland behöver bli påmind om vad hon betyder för mig. För ibland är det jobbigt att vara med hund, och vissa dagar borde man inte vara djurägare över huvudtaget! Ibland tryter orken och tålamodet. Så tror jag alla hundägare känner, men det är ju en del av livet man valt. Men jag skulle aldrig vilja vara utan mina djur, de ger mig så mycket mer än vad jag ger dem……
I morgon går vi till kyrkogården och tänder lyktor för våra nära och kära som vi förlorat. Sänder dem en varm tanke. Naturligtvis skall Doris följa med oss. Det är hon van vid, och hon sitter så snällt och väntar när vi är där. För så gör en lite vardagshjältinna….
Ha nu en riktigt trevlig Allhelgona helg och var rädda om varann.
Nillas blogg 