oktober 2008


I september hade Doris varit hos mig i 1 år, och det är som det brukar vara. En del av mig kan inte fatta att det redan gått 1 år, känns som igår vi skrev över ägarbytet. Och en annan del av mig kan inte fatta att det bara är 1 år, känns som hon alltid gått vid min sida.
Hon kom till mig när det rådde kaos i mitt liv. Min syster hade precis gått bort i cancer och allt i livet var ställt på ända. Jag var ledsen och arg och kände mig så ensam och förtvivlad och trött. Så otroligt trött. Och fylld av en sådan tomhetskänsla. Jag kan fortfarande inte fatta att hon inte finns längre, att jag aldrig igen kommer träffa henne eller prata med henne.
Det var ett relativt snabbt förlöp när vi väl fått konstaterat att hennes cancer var tillbaka, och man håller orken uppe under ett sjukdomsförlopp. Det måste man, man har liksom inget val. Men efteråt vill man bara ramla ihop i en stor hög. Men det går ju inte, för då kommer allt runt omkring som man måste ta tag i, allt det som följer i dödens spår. Allt med begravning, allt med bouppteckning, allt med sortering av bohag, allt med uppsägning av abonnemang osv osv. Det tog liksom aldrig slut. Och sen, sen när det är över skall man vila. Det väntar jag fortfarande på att få göra, över 1 år senare.
Och mitt upp i allt detta kom Doris! Denna glada, charmiga, spralliga, goa, underbara, men också bestämda, kaxiga, ibland väldigt tålamodskrävande pinschertik som behövde ett nytt hem. Visst kände vi varandra innan, annars hade det aldrig blivit aktuellt att ta hand en hund vid den tidpunkten i mitt liv, och visst tänkte jag noga över mitt beslut, men timingen var väl inte den bästa! Fast det beror på hur man ser på det, på ett sätt var det kanske helt fel och på ett annat sätt var det precis rätt.
Helt fel därför att jag var så trött och hade väl inte riktigt haft tid att förbereda mig på livet som hundägare. Och för att det var så otroligt mycket annat som jag var tvungen att prioritera högre just då. Men mest för att man var så ledsen och ur balans. Vilket Doris kände och försökte…. ja, jag vet faktiskt inte om hon försökte ”ta över” eller om hon tänkte att hon skulle skydda mig. I vilket fall som helst var vi inte riktigt överens om vem av oss som var sheriff i stan, om man säger så! Och det tog ju även det mycket kraften och orken, som det var dåligt med från början.
Men hon gav också mycket, så otroligt mycket. Hon är en riktig glädjespridare, min lilla tös. Och hon gav så mycket tröst bara av sin blotta närvaro. Hon fanns där och hjälpte oss genom en jobbig och svår tid. Dels för mig naturligtvis, men kanske ännu mer för min mamma. Jag vet ärligt talat inte hur hon hade orkat genom den pärsen det innebär att förlora en dotter om det inte varit för Doris. Första tiden när mamma inte orkade träffa bekanta eller vara med på alla aktiviteter hon vanligtvis har bokat under veckan, kom hon ner till mig och tog med Doris ut på en promenad varje dag. Och så var folk de mötte nyfikna på Doris och stannade gärna och pratade lite. Människor som mamma inte kände och som inte visste något om vad hon gått igenom. Och ibland är det precis vad man behöver. En kort pratstund med en vänlig främling kan göra mycket i en svår stund. Och då kan man lägga sin sorg lite åt sidan ett kort, kort ögonblick! Och på så sätt kom hon ut varje dag, fick lite frisk luft och fick känna sig behövd, vilket jag tror var viktigt för henne. Att hon blev bemött av en överlycklig Doris varje gång hon kom hjälpte nog också.
Ett djur kan tröst på så många nivåer som vi människor inte når varann. Ibland vet man ju inte hur man skall trösta. Som när mamma skulle återgå till sina aktiviteter och var lite sen till sin kurs. När hon klev över tröskeln avstannade allt samtal, alla vände bort blicken och låtsades som de inte såg henne. Ingen som kom fram och erbjöd tröst eller omtanke. Sånt känns!!! Och det fanns inget jag kunde säga eller göra som kunde lindra den smärtan det medförde. Inte på samma sätt som Doris kunde, bara genom att hon fanns till!
Mamma och Doris är fortfarande bästisar och går ut på promenad tillsammans nästan varje dag. Och Doris har en alldeles speciell plats i mammas (och mitt, naturligtvis) hjärta.

Därför är Doris min vardagshjälte. För att hon hjälpte oss genom en tid som var den värsta i våra liv, och jag vill inte ens tänka på hur vi hade kommit genom vår sorg och smärta utan henne. Om man nu någonsin kommer igenom det. Men det känns faktiskt lite som om hon ”räddade” min mamma. Det behöver inte vara en fysikt hjälteinsatts, det kan lika gärna vara en känslomässig. Och, som i Doris fall, en helt omedveten handling.

Jag erkänner att jag ibland behöver bli påmind om vad hon betyder för mig. För ibland är det jobbigt att vara med hund, och vissa dagar borde man inte vara djurägare över huvudtaget! Ibland tryter orken och tålamodet. Så tror jag alla hundägare känner, men det är ju en del av livet man valt. Men jag skulle aldrig vilja vara utan mina djur, de ger mig så mycket mer än vad jag ger dem……

I morgon går vi till kyrkogården och tänder lyktor för våra nära och kära som vi förlorat. Sänder dem en varm tanke. Naturligtvis skall Doris följa med oss. Det är hon van vid, och hon sitter så snällt och väntar när vi är där. För så gör en lite vardagshjältinna….

Ha nu en riktigt trevlig Allhelgona helg och var rädda om varann.

Annonser

Igår kväll, trött efter att ha jobbat över och hungrig eftersom min lunch varit URK, så jag åt inte så mycket av den, beslutade jag mig för att gå inom grillen och ta en hamburgare på väg hem. Jag visste att jag inte hade något ätbart hemma i skåpen, så då skulle jag ändå bli tvungen att åka ner och handla eftersom jag behövde äta något. Nu hade jag ju Doris med mig, så vi stannade utanför och beställde genom luckan. Efter att jag talat om vad jag ville ha, lutar sig kvinnan innanför halvvägs ut genom fönstret, vänder sig till Doris och säger:
-Och vad skall du ha, lilla vän?
-Nä, hon ska inte ha något,
svarar jag.
VA!! FÅR HON INGET??
-Öh, vad…..vad skulle det vara, då?
-En korvbit eller så.
-Ja, jo, det kan hon väl få
, skrattar jag.
Då vänder kvinnan sig åter till Doris:
-Vill du ha det? En liten bit korv?
När någon pratar med den där lena rösten kommer Doris som ett skott. Det är rösten folk brukar ha när de vill ge henne något, och med något menar jag MAT. Hon ställer sig på bakbenen och det är preciiiiiis att framtassarna når upp till fönstergluggen. Hon var faktiskt himla söt, om jag får säga det själv. Så jag lyfter upp henne så att kvinnan själv ska kunna ge den där korvbiten. Nosen går som bara den på Doris när hon kommer högre upp och riktigt känner dofterna inifrån grillen. Kvinnan går till en bänk längre in i köket, dyker ner i en av dessa gigantiska lådorna de alltid tycks ha i gatukök och kommer tillbaka med en halv falukorv!!!! Ok, jag överdriver lite grann, men det var en ganska stor bit till en ganska liten hund. Hon delar den i tre bitar och matar Doris. Och Doris är en glupsk hund så kvinnan får allt passa sina fingrar. Så kvinnan tittar med huvudet lite på sne på mig och säger:
-Hon är ju helt utsvulten, stackarn.
Ja tjena! Jag som vet att hon blivit matad med godisar av Elin halva eftermiddagen kan inte precis känna någon sympati för min hunds glupska aptit. Men jag svarar inte så mycket eftersom jag har fullt sjå med att hålla Doris, för hon slingrar sig och ålar sig, hon vill in på detta trevliga ställe. Helst genom luckan i väggen! Nu har övriga kunder som stått inne i värmen och ätit lagt ifrån sig sina hamburgare och man kan höra adjektiven hagla. Åh, så sött! Åh, så gulligt.
Åh, så tungt, tänker matte och sätter ner henne igen.
När jag väl får min hamburgare säger kvinnan:
-Hon får väl smaka?
-Nja,
slingrar jag mig. Det är ju lök i, försöker jag sen.
Men hon kaaaaan väl få lite.
-Ja, ja, hon kommer säkert få en bit…..

Det är bara att inse att man är chanslös och ge sig. Jag tar min burgare och vi fortsätter hemåt, Doris och jag. Och det var en väldigt uppmärksam hund man hade när man gick och åt hamburgare! Det är alltså tricket. Jag blir helt enkelt tvungen att unna mig en burgare varje dag……attans vad synd 😉
Om Doris fick smaka? Klart hon fick!

Idag har vi haft besök på jobbet av Elin och hennes mamma. Elin är fem år och hon och Doris är himla goa vänner. Det har en väldigt fin kontakt och eftersom Elin, som de flesta barn, är generös med godiset har hon Doris fulla uppmärksamhet 😀
Naturligtvis blev Doris överlycklig när de kom och hälsade på oss idag. Och de är så omtänksamma och har alltid lite hundgodis med till henne. De busade och gömde/sökte godis och lekte, Elin och Doris. Sen gick de ut en lång promenad. Gissa vem som ligger och är helt utslagen nu? Idag är det minsann ingen Doris som kommer och tycker vi ska gå hem trots att klockan är över sex!

För någon månad sen skulle jag hjälpa Doris fd matte att flytta och då var Elin och hennes föräldrar snälla och ställde upp och passade Doris för mig. Det tog lite längre tid än beräknat eftersom jag stannade och hjälpte Selma med lite andra saker när själva flyttningen var klar, så Doris var hos dem i nästan sex timmar. Men det var knappt att hon hade tid att hälsa på mig när jag kom för att hämta henne! Hon kom naturligtvis springandes i 110 km när jag visslade på henne, men det var bara ”hej, hej”, sen vände hon och sprang tillbaka till deras lek! Då vet man att de har haft det bra. De bor ute på landet med stor härlig trädgård och de hade varit ute och lekt hela dagen. Tro fasiken att de hade haft en toppendag!
Idag frågade de faktiskt om inte jag skulle bort snart så de kunde få passa Doris igen! Jag är väldigt lyckligt lottad som har så goa vänner som är så ivriga att passa min hund. Och jag är även lyckligt lottad som har en hund som är så lätt att lämna bort, så länge det är någon hon känner är det inga problem.
Det gick t.o.m bra att hon följde med Elin och hennes mamma när de var nere i stugan och hälsade på min mamma i tre dagar i somras. Inga problem alls (mer än att jag saknade henne något fruktansvärt), Doris hade skött sig så fint och inte skämt ut sin matte. Nu kan ju inte jag ta på mig att hon är så otroligt fin med barn, Doris, utan det är hennes förra ägare som gjort ett underbart jobb med den biten. Och nu är det jag som får njuta av det. Tack för det! 😉

Kompisar

… jag en praktikant på jobbet. Min första praktikant! En jättetrevlig kvinna som skall vara fem dagar här hos mig, varav tre är avklarade. Jag tycker ju väldigt mycket om att arbeta ensam, det gör mig inte ett dugg, tvärtom! Dels har jag ju Doris att prata med och skulle jag behöva lite djupare konversation än hon kan erbjuda, ringer jag en kompis och pratar bort en kvart eller så. Men jag måste säga att det är riktigt trevligt att ha någon att ”tjôta” lite med, även om det är lite ovant för mig att befinna mig i en lärares roll. Ofta tänker man inte så mycket på hur man gör utan det sitter i händerna på något vis. Lite svårt att förklara, ofta ”känner man” hur man ska göra och vad som blir bra. Det är även ovant att granska och kritisera någon annans jobb. Både de bra och de mindre bra sakerna. Men det är ju så att jag måste påpeka eventuella fel och missar eftersom det är arbeten hon gör i mitt namn. Men det är lärorikt för mig också, jag måste skärpa mig och tänkte framåt på ett annat sätt än om det bara är jag själv som skall göra en sak.
Men jösses, vad tid det tar! Det trodde faktiskt inte jag. Självklart insåg jag att det skulle ta lite tid, med betoning på lite, men mest såg jag nog att jag skulle få lite hjälp i en vecka. Hade glömt bort hur mycket man behövde stämma av och hur mycket feedback man behövde under sin utbildning.
Men i det stora hela tycker jag att det är väldigt trevligt att ha henne här, det är bara det att jag missar ju massa i era bloggar! Har ju inte tid att sitta och läsa om andras dagar. Eller rättare sagt, jag tycker inte att jag kan sitta och surfa medan hon jobbar, vad skall hon tro då? Så gissa om jag kommer ha mycket bloggläsande att ta igen nästa vecka….oj, oj, oj 😀

Varje dag när klockan närmar sig sex, någongång mellan tjugo och kvart i, kommer Doris in till mig i verkstan. Om jag sitter still och jobbar, sätter hon sig bredvid och tittar på mig. Så fort jag rör mig går hon efter, släpper mig inte med blicken. Det är nämligen så att vi slutar jobbet klockan 18:00. Och det är samma varje dag (utom på fredagar när vi slutar 16:00) att hon kommer in och tycker att det är dags för hennes promenad. Om jag behöver jobba över, brukar jag ge henne ett märgben eller liknande, annars får jag ingen arbetsro. Det är inte roligare att ha en hund som sitter vid ens fötter och stirrar på en när man jobbar, än det är att ha en hund som sitter vid ens fötter och stirrar när man äter. Visst kan jag säga till henne att hon skall gå och lägga sig och då gör hon det. En stund! Men hon kommer snart tillbaka som för att kolla om jag var riktigt säker på att vi inte skulle gå en sväng. Nu är det är bara det att hon hade missa att vi bytt till vintertid! Så idag kom hon tjugo i fem! Lite väl tidigt, kanske. Hade visserligen gärna gått hem då, är himla trött och seg idag, men hon fick snällt vänta en dryg timma till, tösen.

Så det där man alltid fått höra att hundar inte har någon tidsuppfattning kan jag inte hålla med om. Tycker mer det verkar som de har en inbyggd klocka, samma med Gilda & Garion. Vanligtvis sitter de precis innanför dörren när jag kommer hem, men om jag kommer hem mitt på dagen eller någon annan tid jag inte brukar komma, är det tomt i hallen och det tar ett tag innan de nyvakna kommer smygande.
Med Doris är det en väldigt skillnad om jag bara går ut med soporna eller om jag är borta 1 timma. Oftast ligger hon kvar i sin bädd om jag bara är ute i sophuset, men det kanske är så att hon ser på mina förberedelser om jag ska vara borta lite längre. Byter matte inte byxor och skor är det inget stort som händer och då kan hon ligga kvar och mysa. Men kan de verkligen ha sån tankegång? Man har ju hört att om man skall ut och t ex spåra, så skall man ha samma rutin varje gång, samma spårsele, kanske samma ryggsäck eller jacka osv och då vet hunden att det är jobb som väntar, hunden vet redan innan vad som förväntas av den.
Så kanske Doris vet att när jag byter från arbetskläderna är det bäst att hålla sig framme så man inte blir kvarlämnad? Ett av livet stora mysterium som lär förbli ouppklarat….

Nu ska vi i alla fall gå ut på en lång skogspromenad i mörkret, får se om vi hittar hem igen. 😉

Ha ha ha, jag är ju snurrig! Klart att det blir mörkt tidigare på kvällen. Kolsvart kl halv sex. Snacka om att tro att man både kan äta kakan och ha den kvar! 😀

Idag har de varit och besiktat min lägenhet (den jag ska lämna). Lite oroligt var det innan, fast jag vet inte varför. Inte har jag några inslagna dörrar eller annan åverkan på mitt hem, men det är ändå skönt att besiktningen är gjord nu. Utan anmärkningar. Doris följde med hem och först tyckte hon att det var toppen att vara ute med matte så här mitt på dagen, men sen när det visade sig att vi skulle hem blev hon lite konfunderad. Gick efter mig i lägenheten med ett frågande uttryck, precis som hon undrade vad som var på gång. Hennes matte är ju värsta rutinmänniskan och detta föll utanför den dagliga rutinen. Men Doris ställer upp på allt, bara hon får följa med. Och det får hon ju såklart!

Tänk vad en timma kan göra, visst var det härligt när man klev ut genom dörren. Och i kväll kommer det också vara ljusare än vanligt. Ja, jag vet att det bara är en kort period, men jag tänker njuta av det ändå. 😀

Helgen har varit bra, fick gjort allt det där jag hade planerat. Fast det är klart, jag fick offra en promenad med Cilla och hennes matte. Men med tanke på att det ösregnade vid den tiden vi hade planerat, kändes det helt ok att vara inne. Stor röjning i källarförrådet har stått på schemat. Nu ser det värre ut än innan, men nu har jag kontroll på röran. Och när jag bara fått slänga det som skall slängas och donerat det som ska doneras kommer det bli gott om plats att bära ner kartongerna allteftersom jag packar. Så blir det inte så mycket spring i trapporna när det väl är flyttdag. Jag går ju ändå i trapporna varje dag, då kan jag lika gärna ta med en kartong, eller hur?

Nästa sida »