december 2009


Idag lyckades jag äntligen gå upp när klockan ringde. Lurigt när det är lite lediga dagar, och man vet att man inte måste gå upp. Hoppsan, så sov man visst några timmar till. Som det kan bli 😛 Men idag kom vi som sagt iväg i tid och tur var väl det.
Strax innan kl åtta kliver Doris och jag ut genom dörren och påbörjar vår morgonpromenad. Hade planerat att ta en lite extra sväng med Doris eftersom jag skulle till veterinären med katterna (bara vaccinering) kl 10.00. Alltid bra att ha en trött hund när hon ska lämnas ensam en stund. Så skall vi runda Tingbergsskolan och gå in på en av stigarna runt skolgården. Solen har inte riktigt kommit upp än och det är lite halvmörkt ute. Lite längre fram på stigen ser jag….. ja, vad är det för något? Är det bara en stubbe eller är det en liten hund? När vi kommer närmare ser jag att Doris reagerar och drar slutsatsen att det måste vara en hund. Mycket riktigt är det det! En liten tax som står så snällt och stilla mitt på stigen. Ingen reflex, inget halsband, ingen ägare i sikte! Men lilla taxfröken blir så glad att se oss och viftar på svansen och hoppar för att bli kelad med.
Måste erkänna att jag kände mig lite dum när jag står och ropar högt över halva stan:
-Hallå! Det är en liten ensam tax här, någon ägare i närheten?
Men ingen svarar. Taxen lunkar vidare, men jag kan ju inte bara gå! Så jag går efter och frågar en kille som kommit ut för att skrapa sin bil om han vet vems hund det är. Inge napp där. Lockar med mig hunden för att gå runt en kulle för att kolla, kanske går det någon och letar efter sin hund där! Men nej. Inte en människa i sikte. Går tillbaka och upp för en backa för att se om jag har mer tur i det bostadsområdet, men nu vill inte taxfröken följa med längre utan stannar nedanför backan och nosar på något intressant medan Doris och jag ser om vi kan hitta någon ägare till henne. Ringer på ett hus där det är tänt och folk verkar vara hemma. Men nä de vet inte vems hund det kan vara när jag sagt mitt ärende och beskrivit hunden. Från detta huset kunde jag inte ha koll på taxen längre och kvinnan som öppnat dörren är väldigt pratsam och måste berätta om varje hund som finns i området.
-Det bor en hund i det huset där, men det är inte den för det är en annan ras, och det bor en tax i det huset med den är ljus så den kan det inte heller vara….. Vad är det för ras på din hund, då? Bla bla bla…..
Jag blir lite frustrerad för jag ser som sagt inte taxen härifrån och jag vill ju inte att den skall bli påkörd! Så jag tackar snabbt för mig och går ner för backen igen.
Men nu är taxen borta! Ser den inte någonstans! Fan också!
Går runt lite och spanar och plötsligt ser jag den mellan träden längre bort.
Passerar en tjej som är ute och rastar sin hund och frågar om hon känner igen hunden. Men nä. Hon hade också försökt kalla in hunden, men inte lyckats.
-Men hon kom till mig förut, jag skall försöka igen.
Tjejen var snäll och höll Doris för mig medan jag försökte få tag på hunden. Och hon kom så snällt, men när hon såg att jag lutade mig fram för att lyfta henne, slank hon undan. Och sen höll hon ett rejält anstånd till mig! Vi ser att hon lunkar vidare och jag står kvar någon minut och pratat med tjejen (för hon är intresserad av vad Doris är för ras), sen ger Doris och jag oss av efter rymmaren igen. Men hon är för snabb för oss. Eller för snabb för mig. Det är halt och jag måste hela tiden se vart jag sätter fötterna och det går inte fort för mig. Så hon är borta igen! Fasiken! Jag letar lite, men hon kan vara var som helst. Känner att jag tyvärr inte kan lägga timmar på att gå och leta när jag inte har en aning om vilket håll hon gick! Kanske letar åt helt fel håll. Jag blir tvungen att lita på någon annan vänlig själ och hoppas på att någon lyckas fånga in henne innan det händer en olycka! Med tung hjärta går Doris och jag vidare mot jobbet. Hoppas inget händer henne innan hon kommer tillbaka till sin ägare.
Så tittar jag upp och ser långt där framme hur hon springer på gatan längre fram. Det går en kvinna framför henne och kvinnan tittar långt efter henne, men gör inget utan går bara vidare. Men Doris och jag får brått! För nu är taxfröken på väg på Varlavägen, och det är en ganska hårt trafikerad väg. Jag måste rädda henne innan hon kommer dit. Och Doris är på, hon springer så fint vid min sida i jakten på rymmaren. När vi kommer ut på vägen taxen befinner sig på, ser jag henne ca 50 meter längre fram. Jag ropar på henne, hon stannar och vänder sig om och tittar på oss. Sen kommer hon och möter oss. När vi är nästan framme lägger hon sig ner och låter sig bli upplyft! Puh! Yes! Jag hade kollat tidigare och sett att hon hade en tatuering i ena öret, nu skall vi bara ta oss till jobbet och se om vi kan läsa av den och sen börja jakten på ägaren. Hon är tung att bära, men det är precis som om Doris förstår vad det är som händer. För hon går så fint i kopplet vid min sida. Som bortblåst är all den trots och envishet hon visat senaste dagarna.
Kommer till jobbet och startar upp datorn, under tiden kollar jag tatueringen. In på SKK’s sida, men här hittar jag bara uppgifter på hunden inga kontaktuppgifter på ägaren. Ringer Jordbruksverket (väldigt bra lag tycker jag att alla hundar måste vara registrerade 🙂 ) Jag får uppgifter på ägaren och de bor i Växjö.
-Men jag, och hunden, är ju i Kungsbacka!, utbrister jag.
Ja, vad gör man, det är ju den informationen de har och jag skriver ner namn och telefonnummret till en fast telefon. Även om det nu är rätt nummer är det ju knappast att hunden rymt från Växjö. Ägaren måste vara här och då svara de knappast i hemtelefonen. Men det är det enda jag har att gå på. Sökte på ägarens namn på Eniro och hittad ett mobilnummer. Får inget svar, men lämnar ett meddelande att hunden finns hos mig och kontaktuppgifter till mig. Av någon anledning beslutar jag mig för att försök med hemtelefonen också. Och får svar! Jodå, kvinnan som svarar berättar att hennes pappa har en tax (hundens namn stämmer) och att han åkte upp till sin son i Kungsbacka igår och tog taxen med sig! Yes (igen)! Ägaren är ute och jagar och inte kontaktbar, men hon kontaktar sonhustrun som åker från sitt jobb och kommer och hämtar hunden! Och jösses, vad glad lilla taxfröken blir. Hon har antagligen letat efter sin husse och inte alls förstått vad som hänt eller vart hon hamnat.
Jag har ju ingen aning om hur länge hon varit på rymmen, ingen hade ens märkt att hunden var borta, så ingen vet när hon smitit ut. Jag träffade på henne strax efter åtta på morgonen och vid halv tio blev hon hämtad. Slutet gott, allting gott. Det var en jättetrevlig lite tik, pigg (trots sina tolv år!) och glad och kelig. Skönt att hon fann vägen tillbaka till sin husse.

Annonser

Några dagar innan julafton låg det en avi på paket att hämta ut i mitt brevinkast. Jaha, tänkte jag, nu kommer det en ny pärm till min Hembakat-samling. Mina fyra pärmar börjar bli fulla och jag har väntat på att jag skall få den femte. Ingen brådska att hämta ut det, hade ju två veckor på mig. Men dagarna går och plötsligt har det gått en vecka. Så idag tog jag mig i kragen och gick ner och hämtade ut mitt paket. Men när kvinnan bakom luckan kommer med det har det inte den formen som jag väntat mig….. Men det står mitt namn och min adress på så det måste ju stämma.
Nu är jag inte en av världens mest nyfikna människor så jag går till mataffären och handlar lite, och jag går till apoteket och shoppar lite och löser ut Gildas astmamedicin. Sen tillbaka till jobbet och när jag skall packa upp min påse ser jag paketet, som jag vid det laget faktiskt glömt bort! Som sagt, nyfikenhet är inte min mest framträdande egenskap. 🙂

Men nu är det dags att öppna och nu börjar man ju undra lite vad det kan vara…… speciellt som Doris är ganska intresserad också. Står på bakbenen för att lukta på paketet som ligger på disken. Verkar som hon fått paketfixering nu efter jul! Tror visst alla paket är till henne 😉
Av någon anledning har det inte slagit mig förrän nu att kolla på stämpel för att se vart det är skickat från. Från Östersund! Den första som slår mig är såklart Matilda. River av pappret och mycket riktigt ligger det ett paket inuti med en lapp från vilda Matilda. Och känner denna fröken mig, eller? Kaffe och choklad låg det i julklappen. Ja, hon känner mig verkligen. Mina två stora laster. 😉

Tack snälla, söta, rara Matilda. Du e la för go, du!

Vi har haft en lugn och skön jul, massa god mat. Då mamma är danska äter vi anka på jul, vilket jag bara är tacksam för eftersom jag inte tycker om julskinka. Och jösses vad jag ätit! Någon som känner igen sig? 😉
Doris fick bla ett tuggben i form av en baseboll i julklapp. Och till min förvåning åt hon upp hela! Hon brukar ju aldrig äta tuggben när hon får dem av mig. Men jag kanske måste slå in dem i paket för att hon skall tycka det är roligt. 🙂 😛

På juldagen lämnade jag henne hos mamma några timmar medan jag gick och jobbade lite. Men lilla busfröken passade på att länsa vår godisskål när mamma var upptagen av disken. Alla chokladbitarna roffade hon åt sig. Och knep ihop gapet och svalde febrilt när mamma upptäckte henne och försökte ta godiset från henne! Tur att det bara var mjölkchokladgodisar i skålen. Hade det varit mörk choklad med hög kakaohalt hade det nog inte blivit så roligt……! Som det blev nu var hon bara väldigt lös i magen dagen efter! Vilket inte var mer än rätt åt henne! Busfrö!

På annandagen fick vi besök av Elin och hennes föräldrar. Då var det fullt ös, medvetslös kan jag låna! Ha ha, mycket energi i liten fröken. Extra roligt var det att de hade Max med sig också och han skötte sig exemplariskt. Han fick ett litet tuggben av Doris i julklapp. Och eftersom jag känner min hund hade jag lagt undan ett ben till henne också. Även om hundarna är fina och skötsamma, kan man ju försöka undvika att skapa situationer som frestar på tålamodet. 😉 Kolla vad söta de är när de ligger sida vid sida under soffbordet är äter sina ben.

Kompisar

Max med sitt tuggben

Fjant-Doris

Doris fick en gris av Elin och hennes familj, tack snälla. Doris älskar att öppna packet, helt tokig blir hon. Ha ha, det ser jätteroligt ut, hon är som ett barn. Även om hon ser ovanligt lugn ut på detta kortet. Men kolla ”döda paketet”-blicken!

GOD JUL

ÖNSKAR VI ALLA VÅRA GOA VÄNNER & BLOGGLÄSARE


Idag har vi haft besök både av Selma och av Anna och hennes dotter Nathalie. Kul tycker både Doris och matte. Nathalie hade julklapp med till Doris, ett tuggben. Och Doris blev jätteglad, rev genast av pappret och började gnaga. Det är konstigt det där. Om en gäst kommer med ett tuggben blir Doris överlycklig och gnager som en toka. Eller om vi är hos någon annan hund och hälsar på tar hon gärna dennes ben. Men om jag köper tuggben till henne vill hon inte ha. Jag vet inte hur många ben jag till slut blivit ”tvungen” att ge bort för att jag inte orkar ha de liggandes längre om hon ändå inte skall äta upp dem. Men om någon annan presentar henne med ben tycker hon det är toppen. Speciellt om det är ett barn som kommer med det. Rackarns retsticka till hund! 😉

Ha ha, kunde inte hålla mig. Var tvungen att återvänta till Kungsbackaskogen redan igår för att utforska lite fler av stigar där. Men denna gång var det bara Doris och jag, vilket faktiskt var ganska skönt. Missförstå mig inte nu, det är såklart jätteroligt att ha sällskap på promenaderna och det är underbara människor man lärt känna tack vare att man är hundägare. Men det kändes som så länge sedan det bara var Doris och jag som gick en skogspromenad. Visst vi går bara hon och jag varje dag, både morgon- och kvällspromenaden. Men det är ju inte riktigt samma sak som att gå en lång skogspromenad med lös hund……

I alla fall så hade vi en underbar promenad igår (orkade dock inte släpa kameran med mig, så ni får stå ut med dåliga mobilbilder, sorry!). Jag gick i min lilla värld och tänkte på allt möjligt trams, och hon sprang i sin värld och nosade och sniffade och hade sig. Men ändå höll hon sig relativt nära och kom alltid på inkallning, så det var en väldigt lugn och avslappnad promenad.
Vi vek in på en stig som vi börjat gå på dagen innan tillsammans med Dexter och Johan, men då valt att vända tillbaka eftersom vi inte visste vart den ledde och vi hade lite begränsat med tid. Det visade sig att stigen gick under motorvägen och följde den några hundra meter för att sedan leda tillbaka under motorvägen igen.

Precis kom granarna på vänster sida dundrar motorvägen fram. Kan man inte tro, va?!

Är det en älg? Är det ett rådjur? Nä, det är bara Doris som springer i förväg.

Som ni ser på nedersta bilden går man ganska nära motorvägen. Vilket gör att det är inte en speciellt tyst promenad just denna sträckan. Men det gjorde inte så mycket, kan vara bra träning för hunden att gå så nära oväsen. Inte för att jag märkte något på henne att hon skulle tycka det var obehagligt, men ändå…. 😉
Så kom vi in på den något större vägen som vi gick lite på dagen innan. Då gick vi in i skogen igen där vi kommit ut promenaden dagen innan, så att vi kunde fortsätta utforska lite fler stigar. Men efter en stund valde jag att återvända till den stig som jag visste ledde ut på elljusspåret igen pga att det började skymma. Men vi var i alla fall ute i 1,5-2 timmar. Ser redan fram emot vår och sommarkvällarna när vi kan gå här även på kvällarna.

Men än är det långt till våren och sommaren. När vi var ute på kvällskissen igår hade det börjat snöa. Och det snöar än. Så här såg det ut när vi gick till jobbet i morse, och nu har det kommit ännu mer snö. Det kanske blir en vit jul i år, som de lovat. Härligt! 😀

Som ni märker händer det inte speciellt mycket här just nu. 😉 Kylan har slagit till ordentligt och termometern kryper ner mot -10 graderssträcket varje natt. Väldigt tacksam att jag har gångavstånd till jobbet så jag slipper skrapa den där pansar-isen som numer täcker min bil. Ha ha, vi får väl se om den startar igen sen.
Täcket jag sydde om till Doris tycks funka fint, har inte sett att hon skakat av köld en enda gång, trots att det är ett tunt täcke. Så det är ju bra. Hon tycker fortfarande inte det är roligt när det tas på, men det verkar inte som hon bryr som om det eller störs av det när vi väl kommer ut.

Igår var vi på promenad med Dexter igen. Denna gången var det hans husse Johan som var med och vi gick en sväng i Kungsbackaskogen. Går man av spåret och in på en av de många stigarna som finns där, går det bra att släppa hundarna. Väldigt, väldigt sällan man möter någon där och gör man det är det (nästan) garanterat en annan hundägare som också släppt sin hund.
Så härligt att se hur bra Doris och Dexter kommer överens. De springer ikapp och leker och busar. Man blir glad i hela hjärtat när man ser att att hundarna är kompisar och har roligt ihop.
Blev tyvärr inga kort från promenaden, det får bli en annan gång.
Vi hittade massa stigar kors och tvärs, ser verkligen fram emot att utforska dem tillsammans med Doris. Härligt att ha skogen så nära, speciellt en skog som är omringad av vägar. Här kan man ju knappast gå vilse 😉

Nästa sida »