januari 2009


Fodralet till Doris biabädd har varit trasigt ett tag och nyligen kom det något äckligt, äckligt, äckligt som jag inte fick bort i den. Tror att det var en kattspya. Urk! Skrubbade väl i och för sig inte livet ur mig, hade redan bestämt mig för att byta! Någon gång i framtiden……..

img_3981Gamla fodralet, trasigt och nerspytt.

Så plötsligt snubblade jag över ett tyg som jag fastnade för direkt. Det var somrigt, fräscht och ”krispigt”. Matchar absolut ingenting i mitt hem, men det struntar jag i! För jag blir glad när jag ser det. Och det betyder väl mycket, gör det inte? Plus att det var en färg som är underbar till en röd pinscher! Och tvättbart, bara att ta av och slänga in i maskinen.
Så idag satte jag mig för att sy ett nytt överdrag till Doris. Hon sprang runt fötterna på mig och satt på golvet bredvid mig när jag satt vid maskinen. Jag hann knappt lägga ner den färdiga bädden på golvet förrän hon satt i den. Gumman. Jag är nöjd och det verkar som Doris är det också! 😀

img_3991Klart godkänt, matte!

Man kanske skulle göra sig en karriär på att sy personliga överdrag till biabäddar! Finns det några intresserade där ute…….? 😉

img_3874Idag har vi varit på promenad på Amundön med Wilma och hennes matte Kristina och husse Micke. Jag har länge varit sugen på att åka dit, men det har liksom aldrig blivit av. Nu kan jag säga att jag kommer definitivt åka dit igen, snart! Det här stället blir nog en ny favorit.
Trots att solen tidigt försvann var det underbart väder. Runt noll grader och vindstilla. Havet låg spegel-blankt. Nu är det väl i och för sig ganska skyddat inne i vikarna, men ändå…..
Och gissa om hundarna hade roligt! Springa på stranden och hoppa på klipporna är hur kul som helst. Men lite lurigt är det, man går och småpratar lite och koncentrerar sig på var man sätter fötterna istället för att ha full koll på var hunden befinner sig. Så när man tittar upp ser man sin hund lååååångt borta på en klippa. Oooops! Doris tycker ju såklart det går alldeles utmärkt; hon ser ju mig. He he. Jag däremot känner att jag vill ha henne lite närmare för bättre kontroll. Men det gick bra, hon var superduktig idag. Kom klockrent på inkallning, så jag har inget alls att anmärka på. Klart att det blir lättare också när man promenader med en annan hund som är hur lydig som helst. Precis som om det smittar av sig. Så Doris är aldrig (ta i trä) olydig när vi träffar Wilma och ”hennes flock”, eftersom Wilma är så väldresserad. Doris är väl i och för sig inte speciellt olydig annars heller, men vi har ju alla våra stunder….. 😉
Det var alldeles lagom med folk idag, i alla fall i början av promenaden. Fick kanske tre möten. Men efter vi fikat och började närma oss parkeringen igen, kom det lite fler folk. Men inte mycket andra hundar konstigt nog. Skönt eftersom jag har en hund som tycker det är toppen med andra fyrbenta och gärna vill springa fram och kolla läget.

img_3875Det hade faktiskt kommit lite, lite snö under natten.

img_3877E jag söt, eller?

img_3884Visst var det mysigt på Amundön!?

img_3892Wilma och Doris springer före ner mot havet och kollar läget

img_3897Man blir glad själv av att se hundarna ha så himla kul. Det syns så tydligt när de trivs och tycker livet är toppen. Och det tyckte de verkligen att det var idag. Man kan skymta Wilma rakt ovanför vattenpölen. Hittar ni henne?

img_3901En av vikarna vi passerade.

img_39001Spegelblankt vatten.

img_3917Utsikt från toppen av ön.

img_3931Doris tycker livet är underbart när hon får springa lös och hoppa på klipporna.

img_3935Wilma’s vattenskål. Se på isen, hon har varit och druckit i nedre högra hörnet…..

Tack Kristina, Micke och Wilma för ännu en trevlig promenad. / Kram Doris och Nilla

Idag är Cilla hos oss, Doris är hundvakt 😉
Började dagen med att ta båda töserna på en kort sväng innan de fick sina frukostar. Cilla har tydligen matvägrat på morgnarna sista tiden. Men, Annette, idag åt hon minsann! Slurp!, sa det bara. Inte en smula kvar. Där ser man vad det kan göra att ha en annan hund som bara står och väntar på att äta det man lämnat!
När Doris ätit sin frukost brukar hon alltid gå direkt och lägga sig. Men inte idag. Idag var hon som ett plåster på mig, som en skugga varje steg jag tog. Tyckte det var konstigt eftersom hon gjort både det ena och det andra när vi varit ute, hon kunde ju inte gärna behöva ut direkt igen? Sen kom jag på det! Jag hade ju faktiskt sett att Cilla hoppat upp i Doris stol. Så jag går ut och säger åt Cilla att hoppa ner och lägga sig i korgen istället. Knappt hinner Cilla lämna platsen förrän Doris blixtsnabbt hoppar upp i sin stol, rullar ihop sig och tittar på oss ”under lugg”. Sen var det lugnt och min skugga var borta. Sicken rackare, va!
Samtidigt var det lite gulligt att hon hämtade mig för att hjälpa henne när hon inte vågade själv. Snuttan!

Efter någon timma gick jag ut till töserna och satte mig på huk vid korgen och kelar lite med Cilla. Då kommer Doris och knör sig fram till mig och slickar mig i mungipan! Det är första gången vad jag vet som hon visat avundsjuka! För så tolkar jag det i alla fall. Att det var avundsjuka, menar jag. Möjligt att hon visat det i sitt tidigare hem? Vad säger du, Selma?
Annars brukar hon aldrig bry sig om att matte kelar eller busar med någon annan hund. Lustigt.

img_19001Nä, bilden har ingenting med inlägget att göra, mer än att det är Doris och Cilla på kortet. Bara jag som för en gångs skull längtar till sommaren och sitter och plågar mig själv med att titta på kort från en kvällspromenad i somras…..suck!

Ja, det är visserligen råkallt och blåsigt. Och tydligen ska det bli minusgrader igen i helgen, men kolla vad som tittar fram i rabatten. Nu är det på gång! Härligt! 😀

img_3819

Anledningen till att jag köpte nytt koppel i lördags var att jag börjat släppa Doris lite i utkanterna av stan. Låter kopplet dra efter henne. Och ett tygkoppel är ju betydligt lättare att göra rent än läderkopplet jag vanligtvis använder. Så igår var det dags för koppelinvigning. Vi gick närmare en kilometer innan jag släppte kopplet, allt hade känts bra. Vi går ca 100 meter och hon följer mig fint som vanligt. Sen, av någon anledning, bestämmer jag mig för att gå en annan rutt än jag egentligen planerat, så jag viker av från gången. Vägen vi nu följer har villor på ena sidan och en gräsmatta som går över i trädgårdar på andra sidan. Doris får ett ryck! Hon rejsar runt som en toka. Vilket jag inte tycker är så kul eftersom jag skäms när hon springer in i folks trädgårdar. Men jag visslar och hon kommer springandes tillbaka ”i 110”. Toppen, duktig tös!
Hon behövde nog bara springa av sig, tänker jag, nu är det nog bra. Och låter kopplat stanna på marken. Då drar hon igen!!!! Denna gången vill hon inte komma när jag kallar. Den väg vi nu går på är det en sträcka på ca 100 meter där det inte finns någon belysning, så det är lite mörkt, klockan var ju närmare 19.00. Så ser jag hur hennes reflexväst lossnar och svär över mig själv för att jag varit för bekväm för att byta kardborrebiten runt halsen. Den har behövts bytas ett tag, hon har tappat den förr men då har hon ju varit vid mig. Fyra stycken små 3-cm sträckor bara. Men, nä, det har jag inte orkat! Det har varit aaaaaaaalldeles för jobbigt.
Så nu springer hon utan reflex i mörkret med stryphalsband på sig! Mest korkade matte, någonsin, det är jag det! Hon försvinner snabbt ur synhåll för mig och jag kan höra hur det kommer bilar på vägen i det vanligtvis väldigt bilfria området. Åhnej, tänk om hon springer ut i gatan och blir påkörd! Jag ropar och hör själv hur oroligt, nervöst och ynkligt det låter. Det finns en anledning till att jag visslar på henne…… Men inte heller det funkar nu. Hon är fri och lyckligt!
Så det får bli sista alternativ: ”nukommerduhitmedengång”-visslingen. Värsta skarpa busvisslingen som hörs över halva stan. Strax efter hör jag hur det på avstånd klingar i halsbandet när det slår mot koppler när hon springer i full fart. Och så kommer hon. Hur glad som helst. Och det blir ju jag med! Puh!
Det som gått så bra men träningen tidigare. Hon har inte visat minsta tendens till att dra från mig, utan snällt följt efter. Men det är väl så det är att ha pinscher!
Det man lär dem på måndag, kan de på tisdag. Och på onsdag. Och på torsdag. Sen på fredag förstår de inte alls vad man pratar om. Fattar inget. Allt är glömt! Ruskigt kort minne, alltså.

Och innan mitt minne sviker mig, ska jag gå och byta en lite bit kardborre på en liten reflexväst…… Ha dé gôtt.

img_0005

Ja, jag vägde ju Gilda tisdag 13 januari och så blev det att jag vägde henne igen tisdagen efter. Lika bra att fortsätta i samma spår, tänkte jag, och tog fram köksvågen i morse.
2850 gram!
Vilket betyder att hon gått upp ytterligare 56 g på en vecka. När man klappade henne innan var det nästan så man kände varenda benkota i hennes kropp, speciellt höfterna stack ut, Men så är det inte nu! 😀 Nu får jag stryka lite hårdare om jag ska känna höftbenen. Underbart! Hon har ju alltid varit supersmal, trots att hon alltid haft fri tillgång till mat. Men eftersom hon varit pigg och glad, full fart, och har sett fin ut i päls och ögon, har jag inte varit överorolig. Men jag har ju inte tyckt om det och haft koll på henne, ifall ifall. Jag har alltid sett till att hon får största biten om de fått t ex skinka eller något annat gott. Vem vet, möjligt att hon inte kunde ta upp allt hon behövt av det gamla fodret och det nya, som är en annan sammansättning, funkar bättre. Eller så är det bara kortisonet hon får. Men pga astman har hon fått kortison flera gånger tidigare och då har hon inte ökat i vikt.
Strunt samma, jag är bara så glad att hon ökar i vikt nu. Faktum är att hon lagt på sig såpass mycket att jag känner inte om det är hon eller Garion som hoppar upp till mig (läs: klampar rätt över mig) i sängen på natten. Innan visste jag på vikten vem av dem det var som hoppade upp.
Det går inget heller att hon blivit hur kelig som helst, det är så mysigt. Det tar matte tacksamt emot.

Har ju tyckt att Doris blivit lite smal i det sista, så när jag var hos veterinären i går för att köpa kattmat (fasiken, vad de äter av den (dyra) maten. 4,5 kilo räcker bara 1 månad! När jag köpte 10 kg RC räckte det ca 4 månader) passade jag på att ställa henne på vågen. 10,5 kg. Hon hade inte gått ner ett gram! Konstigt, va!
När jag pratade med Annette i telefon senare och berättade det, antydde hon att det kunde vara muskler som försvunnit. Men det blev plötsligt så vääääldigt dålig mottagning på mobilen så jag hörde inte vad hon sa. He he 😉

Fick detta i mail inboxen idag av en kompis. Egentligen vet jag inte varför jag tyckte den var rolig, men jag skrattade så tårarna rann. Tyckte det var görskoj. Klart man måste dela med sig…..

Why parents should always check their children’s homework before they hand it in:
A first grade girl handed in the drawing below for a homework assignment.

unknown

After it was graded and the child brought it home, she returned to school
the next day with the following note:

Dear Ms. Davis,

I want to be very clear on my child’s illustration. It is NOT of me on a
dance pole on a stage in a strip joint. I work at Home Depot and had
commented to my daughter how much money we made in the recent
snowstorm. This photo is of me selling a shovel.

Mrs. Harrington

Nästa sida »