maj 2010


Har uppdaterat listan på vad som är FARLIGT FÖR HUNDEN

Annonser

Efter arbetsdagens slut igår bar det iväg ner till stugan. Dags för årets vägmöte. Familjen som var värdar i år har en liten tös på fyra år, och hon och Doris blev genast bästa vänner. Så jag missade hela vägmötet för jag skulle minsann också vara med när hon och Doris lekte 😀 Så himla söt var hon, med rosa prinsessklänning dagen till ära. De grannarna som bor närmast vår stuga har en liten valp och besvikelsen var stor när valpen fick stanna hemma och inte kom med på mötet. Och det var jag som blev besviken. Hade så sett fram emot att få träffa lilla Malte, en tretton veckor gammal dvärgschnauzer. Men Maltes matte bjöd in oss dagen efter så vi fick se busfröet. Så söt!

Malte med sin matte (som visslar på Doris om ni undrar…… 🙂 )

Men han tyckte inte Doris var så rolig i början, första hunden han träffade som han inte känt hela livet. Lite morr blev det. Men efter att Doris hälsat så bryr hon sig inte längre, och då blev minsann Malte lite mer nyfiken. Så sen sprang Doris omkring med en dvärgschnauzer som svans. He he he, stackars Malte hade inte en chans mot en pinscher, men jag tror faktiskt att Doris höll igen lite för att han skulle hinna med. Annars hade hon kunnat springa ifrån honom på en sekund!

Vill du se fler bilder på lilla Malte är det bara att klicka på bilden nedan:

Malte

Vi valde den blåa leden (från metallbiten)

Ja, vad skriver man om promenaden igår…..?
Vi hade bestämt att vi skulle prova en annan led i Sandsjöbacka Naturreservat, Annette och jag. Och onsdag var den enda dagen jag kunde denna veckan, så onsdag fick det bli. Vädret var perfekt, blå himmel och behaglig temperatur. Annette skulle fixa kycklingsallad och vi planerade att åka inom affären och köpa med ett par kalla öl. Såg verkligen fram emot vår promenad, trodde aldrig klockan skulle bli sex så jag fick stänga verkstan och åka på äventyr!
Men till slut kom vi iväg, inga problem att hitta hit heller. Och solen sken och livet lekte.

Början av leden.

Som vanligt vill Doris inte titta på mig när jag ska ta kort. Så fort jag lyfter kameran vänder hon bort huvudet! Retsticka! 🙂

När vi kommit förbi de få husen som ligger här, släppte vi hundarna. De sprang omkring och busade lite, men höll sig nära. Så kom vi över höjden och vänder ner mot myren.
-Oj, där står ett rådjur, säger jag till Annette och pekar på djuret som står några meter framför oss.
Vroom, sätter rådjuret fart bort från oss. Vroom, sätter första hunden av efter. Vroom, sätter andra hunden av efter! Och där står vi! Har knappt hunnit fatta vad det är som hänt! Vi går lite längre ner mot myren för att kunna ha bättre koll på djuren. Det är otroligt landskap här, framför allt är det skillnaden i natur som är fascinerade. Det skiljer sig mycket på bara några hundra meter. Coolt.

Under tiden vi står där börjar det komma lite moln på himlen och kylan kommer smygande. Efter en stund kommer ”andra hunden” tillbaka. Skithund, kopplet åker på. Inte populärt! Vi beslutar oss för att fika, har starka misstankar att ”första hunden” dyker upp om det dukas fram med mat. Och mycket riktigt, hinner knappt sätta oss förrän hon kommer. Skönt det, nu är båda hundarna kopplade, de får sitta vid en ledmarkeringsstolpe medan vi äter. Men nu är det definitivt inte varmt längre. Vi börjar frysa mer och mer och till slut fryser vi så vi nästan skakar. Fort svälja maten så vi kommer på benen och börjar röra på oss igen. Hundarna är allt annat än lugna, snarare helt hysteriska. Den där stolpen jag satte dem vid var lite lös när jag ledde dit dem. Men var mycket lös när jag tog dem därifrån. Oops!

Cilla (rosa reflex) och Doris (gul reflex)

Så går vi en liten bit och kommer fram till ett inhägnad. Över denna staketet finns det en sån där trappa som det brukar finnas på dessa ställen. Bara det är alla trappstegen på vår sida saknas. Nåja, inte mycket att göra något åt. Bara att försöka ta sig över. Jag först. Och ni kan ju tänkta hur graciös och smidig en otränad, småmullig 38-årig tant är! Lätt är det inte, med ryggsäck och kamera och ölburken i näven. Stökigt är det, men över kommer jag. Annette lyfter upp den ena hunden efter den andra och sen är det hennes tur. Tack och lov är hon lika lite smidig och graciös som jag! 🙂 Men nu är vi över alla fyra i alla fall och vänder oss om för att gå vidare. Då upptäcker vi att ca sex meter från trappan ligger staketet till inhägnaden ner på marken och vi hade lätt och obehindrat bara kunnat ta ett kliv över…..! Typiskt oss!

Vi fortsätter vår promenad med våra hysteriska hundar. Båda två är helt tokiga (hundarna alltså), måste vara mycket dofter här, för de drog som galningar i kopplena. Det var knappt så vi klarade av att hålla dem. Och man såg i ögonen på dem att vi i stort sett inte fanns i deras värld, det var något annat som hägrade. Troligtvis finns det gått om rådjur här, det fanns i alla fall gott om fästingar. Vet inte hur många vi plockade på jyckarna. Doris brukar ha två-tre stycken på en hel säsong. Det spräcktes med råge på en kväll!

Iglekärr

Till slut kommer vi tillbaka till bilen, vi är kalla och frusna, men framförallt trötta och lite irriterade på hundarna för de har varit så jobbiga hela promenaden.
-Tänk om bilen är stulen, säger Annette.
-Ja, svarar jag. Det vore ju en perfekt avslutning på vår promenad, ha ha.
Och så skrattar vi lite nervöst åt det, samtidigt som vi skyndar på stegen lite. Men vet ju aldrig…..
Pweh, bilen står kvar! Bara det att när Annette trycker på ”lås upp”-knappen händer……….ingenting! Den är helt död! Vi kommer inte in i bilen! Där står vi, mitt ute i skogen, trötta och frusna med två hundar som också är trötta och frusna och hungriga!
Tack och lov hade Annette en snäll, go, vänlig, gullig, underbar, hygglig, rar, trevlig kompis som på vår bedjan om hjälp, slängde in sin sovande lilla dotter/son i bilen, sen kör till Annettes gata där han fick springa från granne till granne tills en av dem som har extranyckeln till hennes hus var hemma, sen in och leta redan på reservnyckeln till bilen, sen kastade sig tillbaka in i bilen och körde de två milen till oss där vi stod i skogen! Dagens hjälte! Tack snälla!

Så hem kom vi till slut. Aldrig har ett skållhet bad varit skönare! Tur man kan skratta åt det efteråt….typ imorn kanske! 😉

Vill du se fler bilder från promenaden klickar du på ikonen nedan:

Grönabur

Efter att ha gått en rejäl sväng i söndags var vi lite trötta igår. Ja ja okey då, jag erkänner, jag var lite trött. Doris hade utan problem gått minst lika långt igår igen. Men det fick bli en promenad i Kungsbacka-skogen, och så fint som det är där nu när bokskogen slagit ut gjord det absolut ingenting. Tvärtom.

Hade bara tänkt gå en lite runda, men så fick jag syn på en stig jag inte sett innan. Blev lite nyfiken på vart den ledde och vik in på den istället för att följa leden. Doris var såklart inte sen att haka på. Efter en stund fick jag bekräftat vad jag misstänkte, det var den stigen som vi vikt av på den gången Doris försvann från mig. Fast då gick vi från andra hållet och jag följde aldrig stigen till dess slut.
Så härligt att skogen är full av stigar där man kan släppa hunden. Doris och jag har mycket bättre kontakt när hon är lös om vi haft chans att underhålla det ofta. Går det för lång tid mellan lössläppen blir hon som tokig, då har hon massor av energi att göra av med och lyssnar inte på matte.
Men igår hade hon långkopplet på sig och fick därför inte vara lös, fanns liksom ingen anledning. Hon hade ju 12 meter diameter runt mig hon kunde springa på. Vi hade en fin promenad ändå. Jag fick årets första myggbett, inte så kul men oundvikligt. Doris fick också några bett, såg att hon fick ett par avslöjande knölar. Inte mer än rättvist tycker jag. Hon gick först och jagade upp myggorna, sen kom jag och blev biten. Klart att hon med ska få sig något bett….. 😛

Stigen vi provade igår

Rundan vi gick idag

Klicka på bilderna om du vill se dem större.

Idag har Annette och jag varit i Sandsjöbacka Naturreservat och gått en sväng med hundarna, närmare bestämt vid Kyrkbyn Dala. Annette har under helgen varit hundvakt åt sin chefs hund, Inca, en Rhodesian Ridgeback. Doris och jag har träffat Inca tidigare, himla gullig och go hund. Och så väluppfostrad och lydig!

Fina Inca

Men, nu har jag träffat en hund som är mer godisfixarad än Doris! Trodde inte det var möjligt! 😛 Stundtals hade Ince svårt för att gå, inte så lätt nämligen att gå framåt samtidigt som man ska försöka sticka nosen i den där trevliga påsen (innehållande hemmalagat levergodis) som den ena tvåbenta hade hakat fast i byxfickan! Och inte så lätt för mig heller att gå på en smal stig när man har en stor hund som trasslar in sig i benen….suck! 😀 Nåja, till slut fattade hon att hon inte fick något när hon höll på så och då kunde hon gå i alla fall ett par meter ifrån.

Sista jag gick i denna delen av reservatet, för ca två år sedan, försvann plötsligt led-markeringarna och Doris och jag var tvungna att vända och gå tillbaka samma väg. Inte kul! Jag tycker inte om att gå tillbaka. Och då blev jag så besviken att jag inte varit tillbaka sen dess. Men vilken miss från min sida! Här var ju toppen att gå, lite blött på sina ställen kanske, men för det mesta gick det att ta sig runt på något sätt. Fin led och inget folk, kan det bli bättre?

Hade lite fika med och hittade en fin plats. Så hade man stundtals tre hundar sin satt och stirra på en. Vadå tigger? Nääää, inte alls, hehe. Jag vill gärna ha kort på alla hundarna, men det är ju som bekant inte helt lätt att få tre hundar på samma kort. Så sticker den hunden iväg en sväng, kommer tillbaka och nästa hund går iväg…. 😉 Fram med hundgodiset och försöka få till en snygg pose på hundarna. Inca hade varit så sugen på våra mackor att det hängde kvar en stor, lång salivloska från mungipan på henne. Nåja, det är ju inget som gör något. Tills hon ruskade på sig och det där läskiga salivloskan skvätte iväg och landade mitt över ansiktet på mig! Splash! Annette tyckte det var jätteroligt. Det tyckte inte jag!!!!!! Fy fan vad äckligt! Tog en bra stund innan jag lyckade få bort slaimet från glasögonen. Men vilken tur att man har glasögon, annars hade jag fått det i ögonen! Uscha. Tur man inte har en dregelhund! 8)

Cilla i sitt nya, fina, rosa reflexhalsband

Denna bilden var lite kul upptäckte jag när jag kommit hem och fört över den till datorn. Vi är med nästan allihopa, bara Cilla som saknas…

Klicka på bildfen för att se den större. Annette syns i Incas ena öga och jag (eller rättare sagt blixten från min kamera) och Doris syns i andra…. 🙂

Så fortsatta vi glatt våran runda, efter ett tag märktes det på hundarna att de blev lite trötta, att de sprungit av sig, för de höll sig närmare. Ja, Inca höll sig nära hela tiden, gick nog max 10 meter från Annette. Så duktig tös.

Trött Inca när vi kom tillbaka till bilen

Vet faktiskt inte hur långt vi gick idag, lederna här är tyvärr inte utmärkta med sträcka. Men Doris och jag blev hämtade halv tio i Kungsbacka och var hemma igen tjugo i tre! Vad kan det ta att köra dit, 10-15 minuter kanske. Så knappt fyra timmar. Tyvärr började mitt högerknä spöka lite när vi gått ca tre fjärdedelar. Tänkte inte så mycket på det, knäet brukar säga ifrån när det blivit överansträngt. Men när jag varit hemma några timmar och skulle gå ut och kissa Doris, kunde jag knappt röra benet när jag reste mig från soffan. Kunde jag inte gå ner för trappan, fick hoppa ner istället….. hoppas det fixar till sig tills imorn.

Vill du ser fler bilder från vår dag klickar du på länken nedan:

Sandsjöbacka, Kyrkobyn Dala

Gjorde nytt försök att ta lite bilder på C I L L A igår. Det var ett par som blev hyfsade. Tyvärr blev det spegling i hennes ögon på bilden nedan, tänkte att det blir ändå inte snyggt att försöka få bort det i photoshop så jag lät det vara. Annars hade den bilden blivit ganska ok….

Sen vi flyttade för knappt ett och ett halv år sen (jösses, är det verkligen så länge sedan, hur gick det till? 😮 ) har jag varit lite slö med morgonpromenaden för Doris. Det blir lite så när man har ca 200 meter till jobbet 😉 Men idag är det underbart väder så jag tänkte skärpa till mig. Så det blev en sväng i skogen i morse. Doris såg lite osäker ut i början, typ: va, ska vi gå i skogen? På morgonen? Men efter en stund njöt hon bara, speciellt som hon fick ha långkopplet på sig.

Underbara, vackra, härliga bokskog

Så hon sprang och nosade och busade som vanligt. Vi var faktiskt t.o.m lite senare till jobbet än vanligt, vi kom ca halv nio. Toppen, tänkte jag, trött hund på jobbet. Men tji fick jag! Redan halv elva kom hon springandes med bollen!
-Ska vi leka? Va, va, va? Ska vi?
Ha ha, knashund, gå och lägg dig! 😛 Kanske bättre att ta en kort promenad på morgonen, så hon inte får igång pulsen! 😉 😉

Blommande äng vid Kungsbackaskogen

Nästa sida »