februari 2009


I dag är Cilla hos oss igen. Annette hade lämnat av henne i verkstan tidigt i morse. Så då tänkte jag att då går vi inom och hämtar henne och så hon får följa med på våran morgonpromenad.
Kommer in och släpper bara Doris koppel så hundarna får hälsa på varann. Jag tar Cillas koppel och går till dörren.
-Kom, säger jag.
De bara tittar på mig.
-Men kom nu så ska vi gå en sväng.
Båda hundarna stannar kvar på säkert avstånd inne i lokalen.
Är hon galen?, tänker de. Vi vet allt att det regnar ute!
-Cilla kom,
försöker jag med pigg, glad röst.
Varpå Cilla springer in i köket och gömmer sig!
Vafan! Sakta, sakta inser de att jag inte tänker ge mig och sakta, sakta kommer de till mig. Jag kopplar dem, öppnar dörren och går ut. Tvärstopp på hundarna! Jag försöker med lockande, jag försöker med att dra lite i kopplet, jag försöker med att dra lite mer i kopplet. Men de vägrar gå över tröskeln! Men jag kan inte vika nu. Jag har sagt att vi ska ut, så ska vi gå ut. Till slut blir jag tvungen att kliva tillbaka över tröskeln och putta ut hundarna!!!!! Cilla sätter sig precis på utsidan av tröskeln så henne blir jag tvungen att putta åt sidan så jag kan stänga dörren med!
Inte vilja gå ut bara för att det regnar lite…. suck
Sicka diva-fasoner, va? 🙂

Igår var det dags för kloklippning på katterna. Brukar klippa Garions klor först eftersom han springer och gömmer sig när ser han vad som är på gång. Vanligtvis sätter han sig då bakom bokhyllan. Inte helt lätt att få fram honom. Men i går blev det Glida först, helt enkelt därför att jag höll henne när jag kom på att jag skulle ta klorna. Det går hur lätt som helst att klippa deras klor, har jag väl fått tag på dem är de lugna och stilla tills jag är klar. Problemet är ju då att få fatt på dem….. och Garion stack direkt och gömde sig när han såg detta hemska. Ja ja, tänkte jag, jag har inte bråttom. Klipper jag inte idag, klipper jag i morgon istället. Så jag struntade i det och la mig i soffan igen. Kusten klar, tänkte Garion och hoppade upp i mitt knä och gosade in sig. Men så fort det blev reklampaus kom klosaxen fram igen, he he he. Denna gången var det en klo som delat sig, som om höljet lossnat. Och tydligen satt det fast lite fortfarande, för när jag skulle ta bort det blev det väldigt ljudeffekter från Garion. Han fräste och gjorde det där morrande ljudet långt nere i strupen som katter gör. Har ingen som helst effekt på matte, sånt trams. Till slut attackerade han min hand med tänderna i hopp om att det skulle funka istället. Glöm det, du! Till slut fick jag loss biten och kunde fortsätta med resten av klorna. Släppte ner honom och han stack direkt till den andra soffan, rullade ihop sig och la sig att blänga på mig resten av kvällen. He he. Jag har inte fått något kel sen dess. Inget morgonkel eller nåt. Han låtsas bara som jag inte finns. Surkart! 😀

Det var så härligt väder i går eftermiddag så jag tog med Doris ut på en sväng. Det var ett tag sedan vi var på långpromenad, bara hon och jag. Hade ingen större lust att sticka iväg med bilen, klockan var ju trots allt halv fem och det blir ju faktiskt mörkt. Då vill man inte befinna sin mitt ute i skogen…. Så vi hemma i stan i stället. Tog långkopplet på Doris så hon skulle få lite mer frihet. Vägen jag valde gå runt själva stan och folk kör ganska fort där. Hastigheten är 70 km/h så ni kan ju tänka hur fort de egentligen har…… så jag vågade inte släppa henne helt lös. Så onödigt i fall det skulle hända något.

Hittade en pinne längs vägen och vi kastade lite. Doris kan ju inte det där med apportering, hon kommer inte tillbaka med pinnen eller bollen så där direkt och jag kan väl inte påstå att jag ansträngt mig så mycket för att träna in det. Började för ett tag sedan, men jag är så dålig på att vänta ut henne, så det rann ut i sanden. I alla fall så kastar jag några gånger och sen bestämmer jag mig på att hon ska få vänta med att springa efter den tills hon får kommando. Det var jättelänge sedan vi gjorde detta och jag tänkte att det är bäst att jag ställer mig på kopplet så hon inte kan sticka. Så jag ställer mig på kopplet, kanske 80-100 cm från halsbandet, kastar pinnen och innan jag hunnit reagera har Doris dragit efter den. Det är ju bara det att jag stod på kopplet!!! Hade jag tänkt mig för hade jag nog ställt mig närmare henne, för som det var nu fick hon upp lite fart. För det tog stopp, tvärstopp! Vilket medförde att hon låg som slickad mot asfalten när det tog stopp. Åh, vad jag skämdes för min dumhet. Jag blev alldeles förskräckt. Min första tanke var: tänk om hon knäckt nacken!!!!! Nu hade hon som tur var inte det, men det syntes att hon blev tagen. Hon reste sig sakta och osäkert upp och tittade frågande upp på mig: matte, vad hände? Först verkade det som hon haltade, men jag kollade och fick röra henne utan att hon rykte till sig tassen eller visade att hon hade ont. Skulle jag vända om? Vi hade ju bara gått ca 1/5 av sträckan. Men jag tänkte att vi fortsätter en bit, det går ju att vända om 200 meter också! Så vi gick lite till och så började jag springa lite för att bättre se om Doris sprang normalt eller om det var ont någonstans. Men hon visade inte att hon skulle ha någon smärta och hon fick en nytändning när vi sprang. Det är kul att springa, tycker Doris. Matte däremot har inte riktigt kondisen för några längre språngmarscher. Så vi återgick till gående och fortsatte runt hela den planerade rundan. Och jag märkte aldrig något av att hon skulle ha ont eller så, utan hon fortsatte glatt hela vägen runt.

Det var så gôtt när vi kom ut till leden, där sken kvällssolen på oss och en röd pinscher får ju så underbar, härlig, vacker lyster i kvällssolen. Jag såg allt hur personerna i bilarna som körde förbi tittade på Doris. Vände sig om och såg efter henne. Och så log de det där fjantiga leendet man har när man ser något fint, ett gulligt barn eller djur. Jag vet!
Hon är supersnygg! 😀

img_4193

Hm, har visst gått några dagar utan uppdatering…. skämmes! 😉

Vi har haft en bra helg, ny TV är inskaffad.
Först var jag nog inte så nöjd, tyckte bilden inte var så skarp trots att vi ställt in den rätt. Och när jag skulle stänga av gick det inte utan jag blev tvungen att dra ur kontakten. Tyckte jag var väldigt konstigt. Men när jag talade med Selma dagen efter talade hon om att det är på flera av platt-tv där man måsta dra ur kontakten, eller ha en dosa med strömbrytare, för att stänga av den. Snacka om att dra ström!!!! Skulle aldrig falla mig in att ha tv:n i standby-läge 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Jag låter inte ens laddare sitta i kontakten när jag inte använder dem (vilket är en av de saker som gör att jag har bara halva energiförbrukningen mot genomsnittet i liknande boende, ha ha).
Igår provade jag att ställa tv: n lite längre ifrån soffan och så vips upplevdes skärpan betydligt bättre. He he, satt visst aaaaalldeles för nära, oops!
Så nu är jag nöjd. Så typiskt mig att det tar ett tag innan jag blir nöjd i liknande situationer, det händer så fort jag lagt med än 1000 kr på en sak. Knasiga jag 😉

Det var rena barninvasionen i Doris liv i lördags, först var Selma och Saga och hälsade på vid lunch, och åt pannkakor med bacon och lönnsirap, mums. Sen var vi hemma hos Elin på försenat barnkalas på kvällen. I skogen hade de hittat resterna efter ett guttefår, som en av deras grannar föder upp, och dessa ben hade naturligtvis Elin samlat på sig. Det tyckte hon var väldigt spännande. Och det tyckte Doris också. 😀 Så spännande att vi till slut var tvungna att hänga påsen med benen högt upp så hon inte skulle få tag på den…

img_4194

Idag är Cilla hos oss på jobbet. Hon fick leka fotomodell medans jag väntade på att min lunch skulle bli klar. Hon poserade så fint och skötte sig galant 😉

img_4451Söta Cilla
img_4455

img_4459Cillas tass

När jag diskade efter maten passade jag på att göra pilla ur sista märgen ur ett ben Doris fått tidigare. Det var helt renslickat förutom det som satt i mitten av benet. Det hade hon inte nått att få ur. Tanken var att jag skulle göra egen fyllning och använda det igen. Naturligtvis kom Doris och ville ha sitt ben. Ja ja, tänkte jag hon får väl det då. Och så gjorde jag i ordning godisbollen så Cilla kunde få den. Man får ju vara rättvis.
Men när Cilla fått bollen kom Doris och snodde den. Va fan! Hon som alltid brukar gå undan och inte vågar sno något från någon, framför att inte från Cilla! Så jag lät henne ha bollen och gav Cilla märgbenet istället. Då kom Doris och ville ha det. Nä, nu räcker det! Du har bollen och Cilla har märgbenet! Så Doris gick tillbaka till sin boll, och Cilla gnagde på sitt ben. Men när Doris tömt bollen, gick hon och tog benet från Cilla!!! Stackars Cilla satt helt förvirrad kvar i korgen, hur snopen som helst. Taskigt när man inte vågar gå ur korgen för att golvet är sååååååå halt (fjant 😀 )

Det har aldrig hänt tidigare, vara sig att Doris tagit något från Cilla eller att Cilla släppt ifrån sig det till Doris.
Fan vet vilken kommunikation som försiggick mellan dem?

Natten mellan 17:de och 18:de februari 2002 var jag uppe på natten och tittade på OS-matchen mellan Sverige och Tjeckien i ishockey (Sverige förlorade om jag inte missminner mig…). När matchen var slut gick jag ut på balkongen och tog en cigarett. Klockan var runt fyra på morgonen och det var alldeles tyst och stilla ute. Kröp i säng lite missnöjd över att ”vi” åkt ur OS-turneringen, men somnade gott ändå.

När jag vaknade på morgonen, klev jag ur sängen och inledde mitt liv som f.d rökare. Jag har inte tagit ett endaste bloss sen dess!
Så idag sträcker jag faktiskt lite extra på mig. För idag firar jag sju år som rökfri.
Hade bestämt mig i mitten av januari att när jag fyllde trettio skulle jag sluta röka. Då hade jag nämligen rökt halva livet! Hade börjat få hjärtklappning utan att jag hade gjort något ansträngande och började bli ganska orolig över det. Naturligtvis inte orolig nog att gå till läkaren….. sjukhus är läbbiga ställen! 😉
Jag minns hur rädd jag var inför att sluta. Är man rökare är det en del av ens identitet. Jag var så rädd att misslyckas att jag inte talade om för någon att jag skulle sluta.
Jag hade varit rökfri i över två veckor innan jag talade om det för min familj!

Och vet ni vad?
Det var inte alls svårt att sluta röka. Tvärtom, det var mycket lättare än jag trodde. Det jag saknade mest var faktiskt inte cigaretterna som samhörigheten, man hade direkt något gemensamt med en annan rökare. Eller visst, jag saknade cigaretterna, men jag saknar inte hur de fick mig att må. Nu är det väldigt länge sedan jag kände minsta sug efter en cigarett och det skulle aldrig falla mig in att börja igen.

Jag tror att det helt och hållet handlar om inställning!
Jag skulle inte försöka sluta röka – jag skulle sluta röka.
Jag skulle inte göra ett uppehåll i rökningen – jag skulle sluta röka.
Att börja igen fanns inte i min värld, det har aldrig varit ett alternativ. Jag var redo att sluta – så jag slutade. Och det var faktiskt inte svårare än så….
Det var den inställningen som gjorde att jag lyckades. Vid första ”försöket”. Inställningen och lite självkännedom. Jag visste att jag var rökare. Det kunde vara det första jag gjorde på morgonen, att jag gick ut på balkongen och tog en cigarett! Så att t ex feströka skulle aldrig gå för mig. Det var aldrig mer ett endaste bloss som gällde för mig. Det visste jag.

Nu är det sju år sedan jag la femton års rökning bakom mig.
Och jag tänker faktiskt vara lite mallig för det idag 😀

Idag har jag varit inne i Göteborg för att träffa min revisor. Eftersom jag hade Doris med mig och det var alldeles för kallt för henne att stanna i bilen, fick hon följa med in. Hade parkerat ca 200 meter från entrén och ni kan tro att det var mycket att lukta på dessa metrarna! Nosen i backen hela tiden. Så himla sött. Hon hade ingen som helst koll på vart hon gick, hon blev helt uppslukad av alla dofter.
Hade faktiskt funderat på att ta en dag inne i Göteborg när det blev lite varmare väder, just för att miljöträna Doris, och efter idag är det inte längre enbart en fundering utan det ska jag definitivt göra vid tillfälle. Det syntes på hela hunden att hon tyckte det var spännande och roligt, samtidigt skötte hon sig jättefint.
Kanske skulle ta pendeln in också, bara för att se hur det går. Jag har aldrig åkt tåg med henne…… det kan ju bli ett äventyr bara det! 😀

Nästa sida »