Igår hade Doris och jag en promenad bokad med Wilma och hennes matte och husse. Smhi hade förutspått regn och rusk, men under dagen hade det varit okey väder, en och annan snabbskur visserligen men även solglimtar då och då. Så vi bestämde oss för att göra ett försök. Vi valde Årekärr i Sandsjöbacka Naturreservat för då blir det ungefär halva vägen för båda att köra. Regnade ganska ihärdigt på vägen dit, men Doris och jag var ändå vid gott mod.
Hade sett på kartan att det skulle finnas ett vindkydd längs en av lederna så vi beslutade oss för att direkt gå dit, inta vår fika och sen se om vi kände för att fortsätta eller gå tillbaka till bilarna. Så iväg traskade vi i regnet, som tyvärr inte visade någon tendens till att avta. Blött var det och lerigt var det, men det är ju alltid trevligt att träffa goda vänner så vi var glada ändå 😀

Efter en stund kom vi fram till vindskyddet som ligger vid Svarttjärn och då var det fram med kaffe och smörgåsar. Det var riktigt mysigt att sitta där i vindskyddet, fika, prata och lyssna på regnet som smattrade mot taket. Här fanns t.o.m en iordningställd grillplats så jag skulle gissa att Nilla&Doris återkommer hit 😉

Vet att det är väldigt suddigt, men det gick ju inte att ta med blixt…. Så då fick det bli såhär. Syns ju ändå hur mysigt det var! 🙂

Doris rumpa, Kristina, Micke och lilla Wilma

Ganska snart upptäckte vi att det blir betydligt mörkare, betydligt tidigare när det regnar! Insåg att om vi skulle ha en chans att hitta tillbaka till bilarna och fortfarande ha en möjlighet att se var vi sätter fötterna var vi tvungna att bege oss tillbaka. Vet inte hur länge vi stannat vid vindskyddet, men det var väldigt mycket mer vatten och lera på stigen på tillbaka vägen. Väldigt glad att jag tog kängorna på mig, kan jag säga. För med dem på fötterna är det bara att traska på, utan risk att bli blött om fötterna. 🙂
Hela grejen var ganska lustig, där var vi mitt ute i skogen, våta och leriga, bara för att vi ska träffas och ge oss ut i skogen och fika. Kom på mig själv med att gå och skratta åt det fjantiga i hela situationen! 😀 Men vi hade trevligt trots vädret, så jag är glad att vi faktiskt kom iväg. Även om det p.g.a. regnet och mörkret blev lite kort träff denna gången.

När vi kom tillbaka till bilarna var klockan 20.19 och då var det ganska så mörkt! Nu har hösten kommit rejält. Visserligen härligt, älskar hösten, men det är lite tråkigt att kvällspromenaderna blir begränsade till stadsmiljö…. Men det får gå, det kommer nog en vår igen nästa år!

Annonser

Jaha, så har det blivit dags att göra ett inlägg om vår promenad i söndags. Lite sent, va 😉
Förra gången jag gick här, vilket var första gången, mötte vi knappt någon alls, men denna gången var det ett väldigt springande i leden. Mycket barnfamiljer, med ganska små barn. Så det blev inte den härliga promenaden med mycket spring för Doris’ del, fick ha henne kopplad titt som tätt. Och då det regnat mycket dagarna innan var det ganska blött och lerigt i leden, men vad gjorde väl det, vi var glada ändå! 😀

När vi kom fram till Svarttjärn packades det upp grillkol, korv och västkustsallad. Detta blev troligen sommarens sista grillning ute i naturen. Så vi passade på att njuta. I alla fall en stund, för sen började det regna. Något knasigt med denna platsen, förra gången vi var här började det också regna……. (läs om den promenaden H Ä R) Men det var inte så farligt, när vi kom in i skogen igen var vi ganska skyddade och snart sprack himlen upp och solen tittade fram igen.
Ja, och hur det gick när vi började närma oss bilarna kunde du ju läsa i förra inlägget…!

Tammy tar sig en simtur i Svarttjärn

Jag och Doris.
Får nog ta och träna henne på att titta in i kameran…..

Vill du ser fler bilder från vår promenad klickar du bara på länken nedan

Sandsjöbacka, Labacka

Klicka på bilderna för att se dem större

Dags igen för hundpromenad med Annette & Cilla. Denna gången valde vi att prova en, för oss, ny slinga i Sandsjöbacka Naturreservat. Jag har verkligen haft glädje av kartan över lederna i Sandsjöbacka som jag köpte på turistbyrån för några år sedan. Speciellt sedan jag blev hundägare. Den kartan börjar t.o.m. bli lite sliten vid detta laget 😛 Hur som helst, slingan vi valde idag utgick från Labacka i Kållered. Det såg ut att vara en ganska lång slinga, ingen bebyggelse längs stigen och inte speciellt många andra leder som gick in i ”vår” led. Vilket betyder att man inte kommer springa på så mycket folk. Det är den stora fördelen med att välja en lång slinga utan möjlighet att vika av: det är få som orkar gå hela vägen runt vilket gör att man är ganska ensam i spåret 😀

Här var fint och lätt att gå. Första halvan var längs en ganska bred grusväg, med ganska tät skog runt om.

Två glada, nöjda hundar som njuter av livet

Doris står och spanar

Efter ca halva rundan, när vi kom till där leden ”vänder” och går norrut igen, försvann grusvägen och övergick till stig. Nu blev det mer kuperat och lite blötare, men fortfarande var det lätt och smidigt att ta sig fram. Vi hade en stund gått och hållit utkik efter en bra fikaplats, men längs hela grussvägen var det tät skog och hur kul är det att fika på en plats där man bara ser en halv meter framför nosen….? Men enligt kartan skulle det finnas en tjärn lite längre fram så vi satsade på att vi skulle hitta en stig ner till den, vid vattnet borde det finnas ett bra ställe att sätta sig på en stund. Och mycket riktigt, vi blev inte besvikna

Här tog vi våran fika och här kunde vi svalka hundarna i vattnet, och jag hade med en liten frisbee som de fick leka med. Det fanns även en liten grillplats och här var det ganska enkelt att gå ner i vattnet ifall man skulle få för sig att ta ett dopp. Får väl erkänna att vi blev kvar här en stund…. 😀

Doris försöker få upp frisbeen från botten.

Doris vid fikaplatsen

Cilla vid Svarttjärn

Tyvärr började det regna medan vi var vid tjärnen, så då var det bara att packa ihop och börja traska igen. Vi fick gå en bra stund i regnväder, därför blev det inga kort tagna efter fikapausen, då kameran blev nerpackad för att inte bli våt. Men då det varit ganska varmt och svettigt dittills, var det ganska skönt med lite regn. Det var precis lagom, hade ju varit värre om det börjat ösregna 🙂
Har ingen exakt tid då vi började gå, men Annette hämtade oss ca kvart över ett. Och jag skulle gissa att vi kommit fram, parkerat och gick från bilen ungefär kvart i två. Och vi var tillbaka vid bilen 17.25. Så drygt fyra och en halv timme. Det var väl inte så dåligt för en lördagseftermiddag? 😉

Fler bilder hittar på under länken nedan:

Sandsjöbacka, Labacka

Vi gick den gröna leden

Idag har Doris och jag varit på promenad med Katarina och Simba. Simba är en 13 år gammal dvärgschnauzer som Katarina passar för sina föräldrar i helgen. Han och Doris gick bra ihop, de brydde sig inte så mycket om varann utan traskade på i var sin värld. 🙂 Vi valde att åka till Årekärr, där finns det ju en hel del leder att välja bland. Nackdelen är, och det är samma med hela Sandsjöbackas Naturreservat, att det inte står någon längd på de olika lederna. Det kan vara lite lurigt, och framför allt är det väldigt dumt! Som nu, då valde vi en kortare led eftersom vi inte riktigt visste hur mycket farbror Simba orkade. Vi gick den gröna leden på kartan. Ser inte så långt ur, men vi var ute i ca 2-2,5 timmar. Och vi gick inte speciellt sakta utan traskade på i bra takt. Men det verkade inte vara några som helst problem för Simba, han traskade glatt på med svansen i topp. Så det var jättebra.

Katarina och Simba

Simba

Ha ha, jag vet att den är suddig, ville bara visa denna knasig pinscher med sina knasiga öron… 😀

När jag var på väg för att hämta upp Katarina och Simba regnade det ganska rejält, vilket inte kändes så lovande. Meningen var egentligen att vi skulle ha gått igår men vi tyckte det var alldeles för varmt för att släpa ut hundarna på långpromenad. Det hade ingen av dem mått bra av, och inte vi heller, så vi ändrade till idag istället. Vilket inte gjorde något trots sämre väder, temperaturen var behaglig och under promenaden duggade det lite lätt ibland, vilket faktiskt var ganska skönt. Men var för det mesta uppehållsväder, dvs tills vi hade ca 20-30 meter kvar till bilen. Då öppnade himlen sig och det kom en rejäl skur. Snacka om tur! Men det var en kort skur och när vi hade kommit halvvägs hem tittade solen fram. Ha ha, var inte det lite typiskt 😉

Säg gärna till nästa gång du är hundvakt, Katarina, detta gör Doris och jag gärna om.

Simba

Simba, Katarina och Doris

Klicka på bilden nedan för att se fler bilder från vår promenad

Sandsjöbacka, Årekärr

Utsikt från en av de högre belägna klipphällarna

Igår tog vi en sväng i vår nya favoritrund (läs tidigare inlägg H Ä R)! Vi tänkte att det nog inte var så mycket folk i ledet, eftersom det var nationaldag! Vi hade fel! Det var ett himla rännande i skogarna! 🙂
Lite varmt var det, speciellt för hundarna. Både Annette och jag hade glömt ta med kylduk, så det blev att stanna ofta och ge dem vatten. Går ju bra det med, vi hade ju inte bråttom precis. Och det var mest i början när hundarna var fulla av energi och sprang runt som små tokar som tungan hängde långt ner på bröstet. När de väl rasat av sig, håller de samma tempo som oss 🙂

Doris närmast och Cilla i bakgrunden

Vad jag gillar mest med att gå här är att det är så varierande. Ena stunden går du i gassande sol på klipphällarna med utsikt över hela bygden, nästa stund går du i skuggan i en tunnel av lövskog för att en stund senare traska i barrskog.

Lövskog

Barrskog

Doris vilar på en av klipphällarna

Vore intressant att veta hur lång sträckan är. Har försökt mäta på hitta.se, då får jag det till ca 8,5 km. Det skulle kunna stämma, även om det känns lite kort. Fast det är ju fågelvägen det! Den visar även att det ska ta ca 1,5 timme! He he. Lite lustigt, för även denna gången tog det ca fyra timmar att gå runt. Vi gick i ganska rask takt, och tog två kortare fikapauser. Så frågan är hur väl det stämmer…..?

Mätningen på hitta.se. Klicka på bilden så ser du bättre

Det var en trött hund jag hade med mig hem. Hon kom bara och sa till när hon behövde gå ut, sen var det direkt tillbaka till bädden. Perfekt!
Tack Annette & Cilla för en trevlig promenad.

Vill du se fler kort från vår promenad klickar du bara på bilden nedan:

Sandsjöbacka, Kyrkbyn-Dala

Vi valde den blåa leden (från metallbiten)

Ja, vad skriver man om promenaden igår…..?
Vi hade bestämt att vi skulle prova en annan led i Sandsjöbacka Naturreservat, Annette och jag. Och onsdag var den enda dagen jag kunde denna veckan, så onsdag fick det bli. Vädret var perfekt, blå himmel och behaglig temperatur. Annette skulle fixa kycklingsallad och vi planerade att åka inom affären och köpa med ett par kalla öl. Såg verkligen fram emot vår promenad, trodde aldrig klockan skulle bli sex så jag fick stänga verkstan och åka på äventyr!
Men till slut kom vi iväg, inga problem att hitta hit heller. Och solen sken och livet lekte.

Början av leden.

Som vanligt vill Doris inte titta på mig när jag ska ta kort. Så fort jag lyfter kameran vänder hon bort huvudet! Retsticka! 🙂

När vi kommit förbi de få husen som ligger här, släppte vi hundarna. De sprang omkring och busade lite, men höll sig nära. Så kom vi över höjden och vänder ner mot myren.
-Oj, där står ett rådjur, säger jag till Annette och pekar på djuret som står några meter framför oss.
Vroom, sätter rådjuret fart bort från oss. Vroom, sätter första hunden av efter. Vroom, sätter andra hunden av efter! Och där står vi! Har knappt hunnit fatta vad det är som hänt! Vi går lite längre ner mot myren för att kunna ha bättre koll på djuren. Det är otroligt landskap här, framför allt är det skillnaden i natur som är fascinerade. Det skiljer sig mycket på bara några hundra meter. Coolt.

Under tiden vi står där börjar det komma lite moln på himlen och kylan kommer smygande. Efter en stund kommer ”andra hunden” tillbaka. Skithund, kopplet åker på. Inte populärt! Vi beslutar oss för att fika, har starka misstankar att ”första hunden” dyker upp om det dukas fram med mat. Och mycket riktigt, hinner knappt sätta oss förrän hon kommer. Skönt det, nu är båda hundarna kopplade, de får sitta vid en ledmarkeringsstolpe medan vi äter. Men nu är det definitivt inte varmt längre. Vi börjar frysa mer och mer och till slut fryser vi så vi nästan skakar. Fort svälja maten så vi kommer på benen och börjar röra på oss igen. Hundarna är allt annat än lugna, snarare helt hysteriska. Den där stolpen jag satte dem vid var lite lös när jag ledde dit dem. Men var mycket lös när jag tog dem därifrån. Oops!

Cilla (rosa reflex) och Doris (gul reflex)

Så går vi en liten bit och kommer fram till ett inhägnad. Över denna staketet finns det en sån där trappa som det brukar finnas på dessa ställen. Bara det är alla trappstegen på vår sida saknas. Nåja, inte mycket att göra något åt. Bara att försöka ta sig över. Jag först. Och ni kan ju tänkta hur graciös och smidig en otränad, småmullig 38-årig tant är! Lätt är det inte, med ryggsäck och kamera och ölburken i näven. Stökigt är det, men över kommer jag. Annette lyfter upp den ena hunden efter den andra och sen är det hennes tur. Tack och lov är hon lika lite smidig och graciös som jag! 🙂 Men nu är vi över alla fyra i alla fall och vänder oss om för att gå vidare. Då upptäcker vi att ca sex meter från trappan ligger staketet till inhägnaden ner på marken och vi hade lätt och obehindrat bara kunnat ta ett kliv över…..! Typiskt oss!

Vi fortsätter vår promenad med våra hysteriska hundar. Båda två är helt tokiga (hundarna alltså), måste vara mycket dofter här, för de drog som galningar i kopplena. Det var knappt så vi klarade av att hålla dem. Och man såg i ögonen på dem att vi i stort sett inte fanns i deras värld, det var något annat som hägrade. Troligtvis finns det gått om rådjur här, det fanns i alla fall gott om fästingar. Vet inte hur många vi plockade på jyckarna. Doris brukar ha två-tre stycken på en hel säsong. Det spräcktes med råge på en kväll!

Iglekärr

Till slut kommer vi tillbaka till bilen, vi är kalla och frusna, men framförallt trötta och lite irriterade på hundarna för de har varit så jobbiga hela promenaden.
-Tänk om bilen är stulen, säger Annette.
-Ja, svarar jag. Det vore ju en perfekt avslutning på vår promenad, ha ha.
Och så skrattar vi lite nervöst åt det, samtidigt som vi skyndar på stegen lite. Men vet ju aldrig…..
Pweh, bilen står kvar! Bara det att när Annette trycker på ”lås upp”-knappen händer……….ingenting! Den är helt död! Vi kommer inte in i bilen! Där står vi, mitt ute i skogen, trötta och frusna med två hundar som också är trötta och frusna och hungriga!
Tack och lov hade Annette en snäll, go, vänlig, gullig, underbar, hygglig, rar, trevlig kompis som på vår bedjan om hjälp, slängde in sin sovande lilla dotter/son i bilen, sen kör till Annettes gata där han fick springa från granne till granne tills en av dem som har extranyckeln till hennes hus var hemma, sen in och leta redan på reservnyckeln till bilen, sen kastade sig tillbaka in i bilen och körde de två milen till oss där vi stod i skogen! Dagens hjälte! Tack snälla!

Så hem kom vi till slut. Aldrig har ett skållhet bad varit skönare! Tur man kan skratta åt det efteråt….typ imorn kanske! 😉

Vill du se fler bilder från promenaden klickar du på ikonen nedan:

Grönabur

Rundan vi gick idag

Klicka på bilderna om du vill se dem större.

Idag har Annette och jag varit i Sandsjöbacka Naturreservat och gått en sväng med hundarna, närmare bestämt vid Kyrkbyn Dala. Annette har under helgen varit hundvakt åt sin chefs hund, Inca, en Rhodesian Ridgeback. Doris och jag har träffat Inca tidigare, himla gullig och go hund. Och så väluppfostrad och lydig!

Fina Inca

Men, nu har jag träffat en hund som är mer godisfixarad än Doris! Trodde inte det var möjligt! 😛 Stundtals hade Ince svårt för att gå, inte så lätt nämligen att gå framåt samtidigt som man ska försöka sticka nosen i den där trevliga påsen (innehållande hemmalagat levergodis) som den ena tvåbenta hade hakat fast i byxfickan! Och inte så lätt för mig heller att gå på en smal stig när man har en stor hund som trasslar in sig i benen….suck! 😀 Nåja, till slut fattade hon att hon inte fick något när hon höll på så och då kunde hon gå i alla fall ett par meter ifrån.

Sista jag gick i denna delen av reservatet, för ca två år sedan, försvann plötsligt led-markeringarna och Doris och jag var tvungna att vända och gå tillbaka samma väg. Inte kul! Jag tycker inte om att gå tillbaka. Och då blev jag så besviken att jag inte varit tillbaka sen dess. Men vilken miss från min sida! Här var ju toppen att gå, lite blött på sina ställen kanske, men för det mesta gick det att ta sig runt på något sätt. Fin led och inget folk, kan det bli bättre?

Hade lite fika med och hittade en fin plats. Så hade man stundtals tre hundar sin satt och stirra på en. Vadå tigger? Nääää, inte alls, hehe. Jag vill gärna ha kort på alla hundarna, men det är ju som bekant inte helt lätt att få tre hundar på samma kort. Så sticker den hunden iväg en sväng, kommer tillbaka och nästa hund går iväg…. 😉 Fram med hundgodiset och försöka få till en snygg pose på hundarna. Inca hade varit så sugen på våra mackor att det hängde kvar en stor, lång salivloska från mungipan på henne. Nåja, det är ju inget som gör något. Tills hon ruskade på sig och det där läskiga salivloskan skvätte iväg och landade mitt över ansiktet på mig! Splash! Annette tyckte det var jätteroligt. Det tyckte inte jag!!!!!! Fy fan vad äckligt! Tog en bra stund innan jag lyckade få bort slaimet från glasögonen. Men vilken tur att man har glasögon, annars hade jag fått det i ögonen! Uscha. Tur man inte har en dregelhund! 8)

Cilla i sitt nya, fina, rosa reflexhalsband

Denna bilden var lite kul upptäckte jag när jag kommit hem och fört över den till datorn. Vi är med nästan allihopa, bara Cilla som saknas…

Klicka på bildfen för att se den större. Annette syns i Incas ena öga och jag (eller rättare sagt blixten från min kamera) och Doris syns i andra…. 🙂

Så fortsatta vi glatt våran runda, efter ett tag märktes det på hundarna att de blev lite trötta, att de sprungit av sig, för de höll sig närmare. Ja, Inca höll sig nära hela tiden, gick nog max 10 meter från Annette. Så duktig tös.

Trött Inca när vi kom tillbaka till bilen

Vet faktiskt inte hur långt vi gick idag, lederna här är tyvärr inte utmärkta med sträcka. Men Doris och jag blev hämtade halv tio i Kungsbacka och var hemma igen tjugo i tre! Vad kan det ta att köra dit, 10-15 minuter kanske. Så knappt fyra timmar. Tyvärr började mitt högerknä spöka lite när vi gått ca tre fjärdedelar. Tänkte inte så mycket på det, knäet brukar säga ifrån när det blivit överansträngt. Men när jag varit hemma några timmar och skulle gå ut och kissa Doris, kunde jag knappt röra benet när jag reste mig från soffan. Kunde jag inte gå ner för trappan, fick hoppa ner istället….. hoppas det fixar till sig tills imorn.

Vill du ser fler bilder från vår dag klickar du på länken nedan:

Sandsjöbacka, Kyrkobyn Dala