I eftermiddag har jag tvättstugan bokad, så igår när jag var nere på jobbet och arbetade en stund, tog jag hem lite grejer som behövde tvättas. Bl a Doris filt som hon har i sin fåtölj. Hon tycker ju om att bädda in sig med filten flera varv runt sig. Antar att det ger henne någon typ av trygghetskänsla. Eller så tycker hon bara det är mysigt. Vad vet jag? 🙂 Kunderna brukar tycka det är lite lustigt när hon kommer och möter dem och hon inte fått av sig filten utan kommer med den i släptåg. Ibland ser det ut som det bara är en filt som kommer gående, då har hon inte ens lyckats få fram huvudet! 😀

Iaf, när vi kom till jobbet idag blev Doris lite snopen när hennes filt var borta. Hon hoppar upp i fåtöljen, sätter sig, vrider huvudet och tittar väldigt ynkligt på mig. Och sen börjar hon skaka! Precis som titta vad jag fryser, matte! Ha ha ha, sicken dramaqueen!
Men jag får ju offra mig, går och hämtar min fleecetröja som jag har när jag jobbar och erbjuder henne den! Verkar som det dög åt liten pinscherfröken 😉

Nerbäddad i mattes tröja

Såhär kan det se ut när Doris kommer med sin snuttefilt. Hon charmar de flesta, ingen som blir rädd för denna hunden

Jaha, så har det blivit dags att göra ett inlägg om vår promenad i söndags. Lite sent, va 😉
Förra gången jag gick här, vilket var första gången, mötte vi knappt någon alls, men denna gången var det ett väldigt springande i leden. Mycket barnfamiljer, med ganska små barn. Så det blev inte den härliga promenaden med mycket spring för Doris’ del, fick ha henne kopplad titt som tätt. Och då det regnat mycket dagarna innan var det ganska blött och lerigt i leden, men vad gjorde väl det, vi var glada ändå! 😀

När vi kom fram till Svarttjärn packades det upp grillkol, korv och västkustsallad. Detta blev troligen sommarens sista grillning ute i naturen. Så vi passade på att njuta. I alla fall en stund, för sen började det regna. Något knasigt med denna platsen, förra gången vi var här började det också regna……. (läs om den promenaden H Ä R) Men det var inte så farligt, när vi kom in i skogen igen var vi ganska skyddade och snart sprack himlen upp och solen tittade fram igen.
Ja, och hur det gick när vi började närma oss bilarna kunde du ju läsa i förra inlägget…!

Tammy tar sig en simtur i Svarttjärn

Jag och Doris.
Får nog ta och träna henne på att titta in i kameran…..

Vill du ser fler bilder från vår promenad klickar du bara på länken nedan

Sandsjöbacka, Labacka

Blev ett väldigt långt inlägg detta, hoppas att någon orkar läsa igenom hela! 😉

I söndags var Doris och jag på promenad i Sandsjöbacka Naturreservat vid Labacka tillsammans med Camilla och hennes två goldentikar Mindy och Tammy, och Astrid. Vi hade en jättetrevlig promenad, gick till Svarttjärn, där vi stannade och grillade korv, och sen tillbaka. Då blev det inte så långt, måste ju tänka på att alla skall orka gå hela sträckan.
I början av promenaden såg jag att Doris verkade var lös i magen, det var väldigt flytande och gult det som kom ur henne. Konstigt tyckte jag, men tänkte inte mer på det. Så när vi var nästan tillbaka vid bilarna satte hon sig för att skita igen. Och ni vet, man tittar inte direkt, fast man ser ändå. Och nu var det något som inte stämde! Var det blod jag såg? När jag kollade mer noggrant såg jag att visst var det blod! Tunt och ljust, men dock blod. Hon försöker ett par gånger till, med samma resultat. Enbart blod!
Jag blev såklart jätteorolig! Fråga mig inte hur jag kom hem, borde nog inte kört som det var. Men hem kom vi, och Doris försökte flera gånger på väg från bilen till lägenheten att skita men det var bara blod som kom! Nu var det inte längre tunt och ljust, utan tjockare och djuprött som blod brukar vara. Camilla hade sagt att jag inte fick ge Doris någon mat, vilket jag trodde skulle bli ett problem. Jag tänkte att hon kommer aldrig gå och lägga sig utan att ha fått mat efter promenaden. Men hon bara tittade på mig en stund och när hon inte fick något att äta, gick hon in och la sig! Det tyder på att allt inte är som det ska vara med henne!

Varför händer saker med djuren alltid på kvällar och helger? Börjar surfa efter information på nätet, ringer Annette för att få stöd och råd. Hon tipsar om Västra Djursjukhuset, de har jour till kl 20.00 på helgerna. Får tala med en sköterska och beskriver läget för henne. Hon tycker inte att jag behöver åka in akut med Doris, men självklart är jag välkommen om jag vill. Det fanns en ledig jourtid kvar. Den tiden är om ca två timmar, så lugnad av sköterskan, beslutar jag mig för att avvakta lite. Skulle det bli värre efter kl 20.00 finns ju trots allt Blå Stjärnan…… Sköterskan bekräftar även att jag inte ska ge henne någonting att äta, bara vatten.

Vill ha koll på Doris under natten så jag bäddar i gästsängen, som är den enda möbel Doris får vara i här hemma, och så har vi en orolig natt. Eller jag har en orolig natt, Doris verkade inte fatta varför jag höll på och kolla henne hela tiden under hela natten. Jobbig matte, tyckte hon och suckade!

Är uppe med tuppen morgonen efter, och eftersom jag ska boka tid för henne så fort djurkliniken öppnat, tar jag Doris med mig ut en sväng för att se hur det verkar idag. Gick en halvtimmes promenad, men lilla fröken skulle minsann bara kissa idag. Verkade inte som hon hade behov av något annat heller….. Får en tid hos vetten kvart i tolv, får fortfarande inte ge henne något att äta, hon kan behöva stödmatning enligt sköterskan på Djurkliniken Norra Halland, som är min ordinarie veterinär. Så hon får svälta några timmar till. Men det är en väldig skillnad i pigghet från kvällen innan, vilket jag såg som positivt.

Väl hos Djurkliniken får vi en annan veterinär än vår vanliga. Hon ursäktar det och hoppas att det är ok, veterinär-Nina har en operation. Jag är såklart bara tacksam att det fanns en tid överhuvudtaget, så det spelar inte mig någon roll. Förklarar läger för henne och hon lyssnar på Doris’ hjärta och känner igenom henne. Doris är ovanligt lugn för att var hos veterinären.
Sen skall Veterinäran ta tempen i rumpan på Doris och jag ska hålla henne. Det var dock inte okey med Doris!! Hon skrek i högan sky, paniken lös ur ögonen på henne, slingrade sig som en orm, det var omöjligt för mig att hålla henne. En sköterska tillkallades och vi gjorde ett nytt försök. Om Doris skrek innan var det inget mot vad hon gjorde nu! Har aldrig hört henne skrika så högt och med sådan panik. Hon högg vilt omkring sig och sköterskan sa direkt att hon håller inte denna hunden utan munkorg. Nooh, min lilla Doris med munkorg 😦 Gumman. Veterinären förklarade att hon knappt nuddat henne med termometern och ändå framkallade det sådana skrik. Så antingen var hon väldigt rädd eller så gjorde det ont. Eller kanske båda delarna. Det fick bli både lugnande och munkorg.
När sköterskan kom tillbaka med sprutan så räckte det att veterinären tog tag i Doris för att hon skulle få panik igen. Veterinären fick hålla i henne rejält och hon skrek, ylade och kissade på sig av skrek. Vid detta laget skar och slet det i mattes hjärta. Inge kul att se sin bästa kompis så rädd!

De tog emot en annan patient under tiden medlet verkade på Doris. Inom någon minut märker man att det börjat verka, hon blir vinglig och ögonlocken tunga. Men hon kämpar emot, den lilla rackaren! Tyvärr tog de nog lite väl lång tid på sig hos den andra patienten, för medlet hade redan börjat släppa när de väl kom tillbaka. Men denna gången gick det bättre, Doris låg på sidan och veterinären fick undersöka henne. Blod och inflammation i vänster analsäck! Vilket tydligen var det absolut bästa diagnosen det kunde vara! Känner hur jag börjar andas lite lättare igen, då informationen väl sjunker in.
Veterinären tömmer på blod och klegg, sköljer rent och fixar och donar. Ut kom ett brungrönt, äckligt, slemmigt klet! Fy fasiken var det luktade, det var så ögonen tårades och näshåren krullade sig! Alla eventuella romantiska drömmar man någonsin haft om att bli veterinär slängdes åt helvete. Visst, vet väl jag med att det är för sent för länge sedan och det har faktiskt aldrig varit något alternativ för mig, men ni vet…… ibland suckar man och tänker åh, vad mysigt det måste vara att vara veterinär och få jobba med små söta hundar och katter och andra gulliga djur hela dagarna. Aldrig någonsin har tanken på att stå och tömma analsäckarna på en hysterisk hund varit någon man ägnat sig åt i dessa dagdrömmarna!!!
Det lugnande medlem börjar släppa på Doris och hon gillade inte situationen hon fann sig i! Så hon börjar sparka och kämpa emot! Som tur är var veterinären strax klar och lillan kunde slippa bli fasthållen och undersökt längre.

Efter att ha fått ett recept på antibiotika och en pasta hon skulle få för att minska risken för störning i tarmarna efter en stressad situation och två värktabletter att ge om hon skulle visa tecken på att ha ont och såklart den obligatoriska saftiga räkningen, tackade vi lättade för oss!
Det var en ganska solig dag så jag ville inte lämna Doris i bilen medan jag var på Apoteket och hämtade ut hennes tabletter, det kan fort bli varmt i bilen. Och jag ville inte köra hem henne och lämna henne ensam efter pärsen hon varit genom plus att det lugnande medlem fortfarande inte helt släppt. Ringde mamma och frågade om Doris fick vara hos henne en stund. Och det var ju klart att hon fick! Tur man har sin lilla mamma!

När Doris väl börjar piggna till och jag hämtat ut hennes medicin är det dags att så smått börja ge henne mat. Har gått över ett dygn sen hon fick något att äta, så bästa att ta det lite försiktigt. Mycket ris. Så får hon små portioner med några timmars mellanrum resten av dagen och hon blir mer och mer sig själv. Toppen, nu är det bara avföringen som ska komma igång igen så är allt bra!

Då jag inte sov speciellt bra natten innan är jag jättetrött och vi går tidigt i säng. Efter ca en timma vaknar jag av att Doris är uppe och rör på sig. Det brukar hon inte vara under natten, så jag flyger naturligtvis upp ur sängen för att kolla läget. Finner ett litet, litet visitkort på golvet i gästrummet, en liten mängd brun, kletig avföring……… och blod! Ånej! Men kanske det inte är så konstigt, området är ju irriterat efter veterinärbesöket. Jag hoppas på det i alla fall!

Doris kommer in och lägger sig i sin bädd i sovrummet och sen sover vi båda två djupt resten av natten. Och lilla fröken rusar full av energi upp ur sängen tidigt nästa morgon! Det är fullt ös medvetslös från det att hon slår upp ögonen inför en ny dag! Jag går en rejäl morgon promenad med henne för att ge henne tid att göra ifrån sig i lugn och ro, men det verkar inte som hon vill bajsa. När mamma kommer för att gå ut med henne på eftermiddagen ber jag henne kolla lite hur det ser ut ifall det nu skulle komma något. Men nä, inget kommer.

De ringer från veterinären för att fråga hur det är med Doris idag och jag informerar om läget. Blodet i natt var ju inte så bra, och hon blir lite konfunderad när jag säger att hon inte kommit igång med tarmarna igen. Men jag har ju inte gett henne så mycket mat, så det kanske inte var så konstigt. Kommer överens om att jag ska höra av mig dagen efter, som idag.
På kvällen tog jag med Doris på en ca sex km lång promenad, tänker att det sätter nog igång saker och ting. Men nä! Den som spar han har, säger Doris och springer vidare.
Men i morse så kom det äntligen! Fast och fint och utan blod!
Phew! 😀

Nu kan vardagen återgå till det normala, har inte ens orkat föra över bilderna från promenaden i söndags. Får se om jag orkar fixa det ikväll kanske……

Tack till mina goa, underbara vänner för ert stöd och omtanke. Vad gjorde jag utan er?! Kramar

Även idag var det bokat en hundpromenad, men denna gången var det dock inte lika många hundar. 🙂 Bara tre stycken: Doris, Cilla och Dexter. Vi hade fler stigar att upptäcka vid Tjolöholm, så vi återvände dit idag. Gick lite annorlunda från igår, det är ju fint och mysigt att gå här. Men visst kändes det i kroppen att man var på tre-timmars promenad i kuperad terräng igår! Men hundarna tyckte det var toppen i alla fall, så härligt när man går med flera hundar och alla kommer överens. Så var det både i går och idag. Väldigt nyttigt för dem att få gå i flock, och att få vara lösa i flock!

Kristin med Cilla, Doris och Dexter

Det var riktigt varmt och klibbigt idag, svettig blev man. Tungorna hängde på hundarna, för de kunde ju inte ta det lite lugnt när det nu var så varmt! Nä, fullt ös, medvetslös var det som gällde. Men vi hade såklart vatten med och stannade och ”vattnade” dem ofta. Vi gick nog lite längre sträcka idag än i går, men vi hade ingen fika med så vi var snabbare tillbaka vid parkeringen. Kanske var ute ca 2-2,5 timme. Trevlig promenad idag också, skönt att man har så goa hundägarkompisar så man får trevligt sällskap på sina promenader! 😀

Storstugan vid Tjolöholms Slott

Fler bilder från vår promenad hittar du under länken nedan:

Tjolöholm

Klicka på bilderna för att se dem större

Idag, eller det blir väl igår eftersom klockan passerat midnatt, var vi på härligt hundpromenad igen. Denna gången blev det många hundar! Naturligtvis var Doris med, hon är ju min ständige följeslagare, och kompisen Cilla. Annette var hundvakt åt två stycken rhodesian ridgeback, Inca och Buddha. Och så var Sara med och hon hade sin italienska vinthund Sally med sig, plus att även hon var hundvakt åt två hundar: papillonen Cindy och chihuahua-blandningen Thea (hoppas jag fick alla namn och raser rätt nu….). Så det var verkligen skillnad i storlek på hundarna i vår flock. 🙂

Hela goa gänget som traskade iväg idag. Ja, utom jag då, för jag står bakom kameran

Vi hade letat upp ett, för oss, nytt ställe att gå på. Man blir ju så oinspirerad av att gå på samma ställe hela tiden hi hi. Måste ha lite variation. På kartan verkade det som det fanns flera intressanta stigar bakom Tjolöholms Gård, och de måste ju utforskas. 🙂

Vår promenadrutt. Klicka på bilden för att se den lite större

Vi visste från att ha sett på kartan innan att det skulle finnas en lite sjö längs en av stigarna. Men då jag glömt kartan hemma på köksbordet, fick vi försöka gå på känn. Lite tokigt gick vi och kom ner till havet. Om det nu kan bli tokigt med havet….. Antagligen brukade det gå kreatur här, för det fanns gått om intorkade koplaffor lite var stans. Och en del som inte var så intorkade……. utan ganska färskt och löst och äckligt! Åh, vad trevligt, tyckte Doris och rullade sig i en koplaffa! Så j***a äckligt. *ryser* Fy fan! Men hon var såklart helnöjd! Äckelhunden!

Koplaffa-stranden

Thea

Sally

Cindy

Buddha och Inca. Annette i bakgrunden och jag tror det är Cillas bakdel man kan skymta ovanför Buddhas huvud

Från stranden kom vi inte vidare, så vi var tvungna att gå tillbaka och försöka hitta stället där stigen delade sig. Visade sig att det inte var så svårt, men man missar ju lätt när man går och pratar och skrattar. Efter att ha lyckats ta oss upp för en gammal stentrappa (fy, det är pinsamt så dålig kondition man jag har…..) kom vi så småningom från till sjön. Här fanns både vindskydd och grillplats med bänkar. Här blev perfekt att ta vår välförtjänta fika.

Utsikten från fikaplatsen

Buddha svalkar fötterna

Lilla Thea. Man blir fort trött när man inte har så låga ben. Då får man jobba desto mer för att hinna med

Inca

Alla hundarna som var med. Fr v: Doris, Thea, Cindy, Sally, Inca, Buddha och Cilla

Minsta och största deltagarna, Thea och Buddha

Vi var ute i ca tre timmar, så jag tror nog att det var fler än min hund som var trötta när vi kom hem. Men innan hon fick vila, Doris, fick hon sig en dusch och två rejäla intvålningar och skrubbningar. Nu luktar hon gott igen 😀

Tack alla två- och fyrbenta för en härlig promenad

Vill du se fler bilder från promenaden är det bara att klicka på länken nedan:

Tjolöholm

Klicka på bilderna för att se dem större

Dags igen för hundpromenad med Annette & Cilla. Denna gången valde vi att prova en, för oss, ny slinga i Sandsjöbacka Naturreservat. Jag har verkligen haft glädje av kartan över lederna i Sandsjöbacka som jag köpte på turistbyrån för några år sedan. Speciellt sedan jag blev hundägare. Den kartan börjar t.o.m. bli lite sliten vid detta laget 😛 Hur som helst, slingan vi valde idag utgick från Labacka i Kållered. Det såg ut att vara en ganska lång slinga, ingen bebyggelse längs stigen och inte speciellt många andra leder som gick in i ”vår” led. Vilket betyder att man inte kommer springa på så mycket folk. Det är den stora fördelen med att välja en lång slinga utan möjlighet att vika av: det är få som orkar gå hela vägen runt vilket gör att man är ganska ensam i spåret 😀

Här var fint och lätt att gå. Första halvan var längs en ganska bred grusväg, med ganska tät skog runt om.

Två glada, nöjda hundar som njuter av livet

Doris står och spanar

Efter ca halva rundan, när vi kom till där leden ”vänder” och går norrut igen, försvann grusvägen och övergick till stig. Nu blev det mer kuperat och lite blötare, men fortfarande var det lätt och smidigt att ta sig fram. Vi hade en stund gått och hållit utkik efter en bra fikaplats, men längs hela grussvägen var det tät skog och hur kul är det att fika på en plats där man bara ser en halv meter framför nosen….? Men enligt kartan skulle det finnas en tjärn lite längre fram så vi satsade på att vi skulle hitta en stig ner till den, vid vattnet borde det finnas ett bra ställe att sätta sig på en stund. Och mycket riktigt, vi blev inte besvikna

Här tog vi våran fika och här kunde vi svalka hundarna i vattnet, och jag hade med en liten frisbee som de fick leka med. Det fanns även en liten grillplats och här var det ganska enkelt att gå ner i vattnet ifall man skulle få för sig att ta ett dopp. Får väl erkänna att vi blev kvar här en stund…. 😀

Doris försöker få upp frisbeen från botten.

Doris vid fikaplatsen

Cilla vid Svarttjärn

Tyvärr började det regna medan vi var vid tjärnen, så då var det bara att packa ihop och börja traska igen. Vi fick gå en bra stund i regnväder, därför blev det inga kort tagna efter fikapausen, då kameran blev nerpackad för att inte bli våt. Men då det varit ganska varmt och svettigt dittills, var det ganska skönt med lite regn. Det var precis lagom, hade ju varit värre om det börjat ösregna 🙂
Har ingen exakt tid då vi började gå, men Annette hämtade oss ca kvart över ett. Och jag skulle gissa att vi kommit fram, parkerat och gick från bilen ungefär kvart i två. Och vi var tillbaka vid bilen 17.25. Så drygt fyra och en halv timme. Det var väl inte så dåligt för en lördagseftermiddag? 😉

Fler bilder hittar på under länken nedan:

Sandsjöbacka, Labacka

Häromdagen när Doris och jag var ute på kvällspromenaden, mötte vi två killar i tjugo-års åldern. Tror i alla fall att de var drygt 20, svårt att bedöma ålder på människor som är yngre än vad man själv är, tycker jag. Doris skulle absolut fram och hälsa på dem och de ville gärna hälsa på henne också. Så säger den ena killen:
-Fan asså, de blir så jäääkla nice när de blir stora de här hundarna.
Jag ler lite, lägger huvudet på sne och säger
-Hon är sex år!
Varpå killen hoppar ett kliv bakåt och sliter av sig pilotsolglasögonen i en enda svepande rörelse och utbrister
-WHAAAAT! Åh fan! Men hon va riktigt nice ändå asså. Riktigt nice!
Är de inte för gulliga, pojkarna. De trodde hon var en greyhound-valp……… 😉