Blev ett väldigt långt inlägg detta, hoppas att någon orkar läsa igenom hela! 😉

I söndags var Doris och jag på promenad i Sandsjöbacka Naturreservat vid Labacka tillsammans med Camilla och hennes två goldentikar Mindy och Tammy, och Astrid. Vi hade en jättetrevlig promenad, gick till Svarttjärn, där vi stannade och grillade korv, och sen tillbaka. Då blev det inte så långt, måste ju tänka på att alla skall orka gå hela sträckan.
I början av promenaden såg jag att Doris verkade var lös i magen, det var väldigt flytande och gult det som kom ur henne. Konstigt tyckte jag, men tänkte inte mer på det. Så när vi var nästan tillbaka vid bilarna satte hon sig för att skita igen. Och ni vet, man tittar inte direkt, fast man ser ändå. Och nu var det något som inte stämde! Var det blod jag såg? När jag kollade mer noggrant såg jag att visst var det blod! Tunt och ljust, men dock blod. Hon försöker ett par gånger till, med samma resultat. Enbart blod!
Jag blev såklart jätteorolig! Fråga mig inte hur jag kom hem, borde nog inte kört som det var. Men hem kom vi, och Doris försökte flera gånger på väg från bilen till lägenheten att skita men det var bara blod som kom! Nu var det inte längre tunt och ljust, utan tjockare och djuprött som blod brukar vara. Camilla hade sagt att jag inte fick ge Doris någon mat, vilket jag trodde skulle bli ett problem. Jag tänkte att hon kommer aldrig gå och lägga sig utan att ha fått mat efter promenaden. Men hon bara tittade på mig en stund och när hon inte fick något att äta, gick hon in och la sig! Det tyder på att allt inte är som det ska vara med henne!

Varför händer saker med djuren alltid på kvällar och helger? Börjar surfa efter information på nätet, ringer Annette för att få stöd och råd. Hon tipsar om Västra Djursjukhuset, de har jour till kl 20.00 på helgerna. Får tala med en sköterska och beskriver läget för henne. Hon tycker inte att jag behöver åka in akut med Doris, men självklart är jag välkommen om jag vill. Det fanns en ledig jourtid kvar. Den tiden är om ca två timmar, så lugnad av sköterskan, beslutar jag mig för att avvakta lite. Skulle det bli värre efter kl 20.00 finns ju trots allt Blå Stjärnan…… Sköterskan bekräftar även att jag inte ska ge henne någonting att äta, bara vatten.

Vill ha koll på Doris under natten så jag bäddar i gästsängen, som är den enda möbel Doris får vara i här hemma, och så har vi en orolig natt. Eller jag har en orolig natt, Doris verkade inte fatta varför jag höll på och kolla henne hela tiden under hela natten. Jobbig matte, tyckte hon och suckade!

Är uppe med tuppen morgonen efter, och eftersom jag ska boka tid för henne så fort djurkliniken öppnat, tar jag Doris med mig ut en sväng för att se hur det verkar idag. Gick en halvtimmes promenad, men lilla fröken skulle minsann bara kissa idag. Verkade inte som hon hade behov av något annat heller….. Får en tid hos vetten kvart i tolv, får fortfarande inte ge henne något att äta, hon kan behöva stödmatning enligt sköterskan på Djurkliniken Norra Halland, som är min ordinarie veterinär. Så hon får svälta några timmar till. Men det är en väldig skillnad i pigghet från kvällen innan, vilket jag såg som positivt.

Väl hos Djurkliniken får vi en annan veterinär än vår vanliga. Hon ursäktar det och hoppas att det är ok, veterinär-Nina har en operation. Jag är såklart bara tacksam att det fanns en tid överhuvudtaget, så det spelar inte mig någon roll. Förklarar läger för henne och hon lyssnar på Doris’ hjärta och känner igenom henne. Doris är ovanligt lugn för att var hos veterinären.
Sen skall Veterinäran ta tempen i rumpan på Doris och jag ska hålla henne. Det var dock inte okey med Doris!! Hon skrek i högan sky, paniken lös ur ögonen på henne, slingrade sig som en orm, det var omöjligt för mig att hålla henne. En sköterska tillkallades och vi gjorde ett nytt försök. Om Doris skrek innan var det inget mot vad hon gjorde nu! Har aldrig hört henne skrika så högt och med sådan panik. Hon högg vilt omkring sig och sköterskan sa direkt att hon håller inte denna hunden utan munkorg. Nooh, min lilla Doris med munkorg 😦 Gumman. Veterinären förklarade att hon knappt nuddat henne med termometern och ändå framkallade det sådana skrik. Så antingen var hon väldigt rädd eller så gjorde det ont. Eller kanske båda delarna. Det fick bli både lugnande och munkorg.
När sköterskan kom tillbaka med sprutan så räckte det att veterinären tog tag i Doris för att hon skulle få panik igen. Veterinären fick hålla i henne rejält och hon skrek, ylade och kissade på sig av skrek. Vid detta laget skar och slet det i mattes hjärta. Inge kul att se sin bästa kompis så rädd!

De tog emot en annan patient under tiden medlet verkade på Doris. Inom någon minut märker man att det börjat verka, hon blir vinglig och ögonlocken tunga. Men hon kämpar emot, den lilla rackaren! Tyvärr tog de nog lite väl lång tid på sig hos den andra patienten, för medlet hade redan börjat släppa när de väl kom tillbaka. Men denna gången gick det bättre, Doris låg på sidan och veterinären fick undersöka henne. Blod och inflammation i vänster analsäck! Vilket tydligen var det absolut bästa diagnosen det kunde vara! Känner hur jag börjar andas lite lättare igen, då informationen väl sjunker in.
Veterinären tömmer på blod och klegg, sköljer rent och fixar och donar. Ut kom ett brungrönt, äckligt, slemmigt klet! Fy fasiken var det luktade, det var så ögonen tårades och näshåren krullade sig! Alla eventuella romantiska drömmar man någonsin haft om att bli veterinär slängdes åt helvete. Visst, vet väl jag med att det är för sent för länge sedan och det har faktiskt aldrig varit något alternativ för mig, men ni vet…… ibland suckar man och tänker åh, vad mysigt det måste vara att vara veterinär och få jobba med små söta hundar och katter och andra gulliga djur hela dagarna. Aldrig någonsin har tanken på att stå och tömma analsäckarna på en hysterisk hund varit någon man ägnat sig åt i dessa dagdrömmarna!!!
Det lugnande medlem börjar släppa på Doris och hon gillade inte situationen hon fann sig i! Så hon börjar sparka och kämpa emot! Som tur är var veterinären strax klar och lillan kunde slippa bli fasthållen och undersökt längre.

Efter att ha fått ett recept på antibiotika och en pasta hon skulle få för att minska risken för störning i tarmarna efter en stressad situation och två värktabletter att ge om hon skulle visa tecken på att ha ont och såklart den obligatoriska saftiga räkningen, tackade vi lättade för oss!
Det var en ganska solig dag så jag ville inte lämna Doris i bilen medan jag var på Apoteket och hämtade ut hennes tabletter, det kan fort bli varmt i bilen. Och jag ville inte köra hem henne och lämna henne ensam efter pärsen hon varit genom plus att det lugnande medlem fortfarande inte helt släppt. Ringde mamma och frågade om Doris fick vara hos henne en stund. Och det var ju klart att hon fick! Tur man har sin lilla mamma!

När Doris väl börjar piggna till och jag hämtat ut hennes medicin är det dags att så smått börja ge henne mat. Har gått över ett dygn sen hon fick något att äta, så bästa att ta det lite försiktigt. Mycket ris. Så får hon små portioner med några timmars mellanrum resten av dagen och hon blir mer och mer sig själv. Toppen, nu är det bara avföringen som ska komma igång igen så är allt bra!

Då jag inte sov speciellt bra natten innan är jag jättetrött och vi går tidigt i säng. Efter ca en timma vaknar jag av att Doris är uppe och rör på sig. Det brukar hon inte vara under natten, så jag flyger naturligtvis upp ur sängen för att kolla läget. Finner ett litet, litet visitkort på golvet i gästrummet, en liten mängd brun, kletig avföring……… och blod! Ånej! Men kanske det inte är så konstigt, området är ju irriterat efter veterinärbesöket. Jag hoppas på det i alla fall!

Doris kommer in och lägger sig i sin bädd i sovrummet och sen sover vi båda två djupt resten av natten. Och lilla fröken rusar full av energi upp ur sängen tidigt nästa morgon! Det är fullt ös medvetslös från det att hon slår upp ögonen inför en ny dag! Jag går en rejäl morgon promenad med henne för att ge henne tid att göra ifrån sig i lugn och ro, men det verkar inte som hon vill bajsa. När mamma kommer för att gå ut med henne på eftermiddagen ber jag henne kolla lite hur det ser ut ifall det nu skulle komma något. Men nä, inget kommer.

De ringer från veterinären för att fråga hur det är med Doris idag och jag informerar om läget. Blodet i natt var ju inte så bra, och hon blir lite konfunderad när jag säger att hon inte kommit igång med tarmarna igen. Men jag har ju inte gett henne så mycket mat, så det kanske inte var så konstigt. Kommer överens om att jag ska höra av mig dagen efter, som idag.
På kvällen tog jag med Doris på en ca sex km lång promenad, tänker att det sätter nog igång saker och ting. Men nä! Den som spar han har, säger Doris och springer vidare.
Men i morse så kom det äntligen! Fast och fint och utan blod!
Phew! 😀

Nu kan vardagen återgå till det normala, har inte ens orkat föra över bilderna från promenaden i söndags. Får se om jag orkar fixa det ikväll kanske……

Tack till mina goa, underbara vänner för ert stöd och omtanke. Vad gjorde jag utan er?! Kramar

Annonser